Innan du fanns

Jag har fått nys om en tävling jag väldigt gärna vill vara med i. Jag kan vinna dom här böckerna och tjohej vad glad jag skulle bli. Den där boken som heter "Grattis", köpte jag till min väninna när hon fyllde år. En fylla-i-bok. Så jag fyllde i massa hemskheter vi har ställt till med genom åren, pinsamheter, roligheter, sorg och kärlek. Sen slog jag in den och gav till henne. Och den där boken som heter "Gravid" har jag fingrat på många gånger och tänkt att en vacker dag ska jag fan få köpa den till mig själv. Nu kan jag vinna den, så vi ger det ett försök.


Klicka HÄR för att komma till hemsidan om du också vill tävla och med det sätta käppar i hjulet för mig, dumma du. Eller så kollar du bara in dom skojiga böckerna och KÖPER en. Mycket bättre. För mig.

Tänk om jag vinner. Jag har aldrig vunnit nåt. Utom en gång när jag var liten och mamma hade migrän på midsommarafton och pappa tänkte att här kan jag ju inte sitta och glo hela dagen med dottern, hon måste få fira lite midsommar. Det spöregnade ute. Pappa tog med mig till nån stor fotbollsplan där det var midsommarfirande och köpte ALLA nummer i chokladhjulen för att jag skulle vinna.
Då vann jag.

Nu tävlar vi!

Jag hade en känsla av att det här inte skulle gå, såklart. Som inblandad tänker man lätt så. Det kändes på många sätt helt omöjligt att det skulle kunna bli ett ägg till oss. Allt som ska gå rätt, allt som kan gå fel.
Imorse låg jag i sängen och grät, av stress och press, och av oro för hur det skulle kännas att få höra att det inte hade gått.

När vi kom upp till sjukhuset blev vi visade till ett rum och jag fick veta att jag skulle byta om till op-skjorta igen. Det var glädjande, att vi inte blev hemskickade igen betydde förmodligen att det hade gått.
Eller?
När vi frågade barnmorskan som visade oss till rummet hur det hade gått så svarade hon snabbt att det kunde hon inte svara på, det fick vi fråga läkaren.
Och där kom oron igen. Det var nåt som var fel. Det var nåt som var fel. Det var nåt som var fel.
Väntan i det där rummet var tvära kast mellan hopp och förtvivlan.



När vi fick komma in till doktorn och när jag hade placerat röven på samma brits som i måndags så var det dags för tråkiga besked.
Killen i Sibyllaluckan hade nåt att berätta och jag förstod direkt. Tårarna trängde fram och svämmade över precis när han andades in och skulle börja berätta.
"Det är inte riktigt så bra kvalitet som vi vill att det ska vara på de tre äggen som blev befruktade".
Hela min värld rasade. Jag ville springa ut från rummet. Jag ville skrika. Springa och skrika. Försvinna. Ville inte lyssna klart. Ville inte höra om celler hit och dit som inte delat sig som dom måste för att få flytta in i min livmoder. Jag ville inte. Men jag sprang inte, jag skrek inte. Jag satt kvar med tårar och krossat hjärta.

"Men det är absolut inte så dålig kvalitet att vi inte vill sätta tillbaks nåt ägg".

Satans jävla äggjävlar, ni skrämmer för helvete livet ur er stackars moder INNAN ni ens har blivit snorungar.
Jaha, så bra! Vi skulle få ett ägg. Inte topp, men så pass bra att vetenskapens riddare ville placera ett i min livmoder.

"Så vi erbjuder er två ägg. Vi gör det när det inte är topp, på så vis ökar man chansen att det blir en. Och risken att det blir tvillingar. Men det är ni som bestämmer. En eller två?"

Och då skrek jag.
"SKA VI BESTÄMMA DET NU?!", skrek jag. Jag blev mycket chockad. Herregud, var var livlinorna? Ring en kompis, fråga publiken, 50/50.
D bestämde sig jättefort. Han kramade om mitt huvud och sa, två.
Och vi fick en föreläsning av doktorn som sa att bilderna dom ser på äggen är ögonblicksbilder. Att man vet att det kan vara mycket bättre än vad det faktiskt ser ut. Och killen i Sibyllaluckan berättade att det är i livmodern embryo mår som bäst och att det kan utvecklas alldeles utmärkt där inne. Och alla berättade att två ökar ju helt klart chanserna.
Är det nåt man hör om Akademiska är det att dom sällan sätter tillbaks två ägg. Dom KANSKE bjuppar på det efter många misslyckade försök. Jag hade ALDRIG i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig att jag skulle få frågan.
Men svaret var ju såklart självklart.
Så två fick det bli.
Killen i Sibyllaluckan ropade "Yes!", doktorn hurrade "Woho, bra val! Men det fick jag inte säga förrän ni hade bestämt er, innan dess får jag bara informera. Men nu kan jag säga, bra!"

Och två blev det.
Just nu har jag två embryon i magen. Det ökar våra chanser att det ska bli i alla fall en bebis.
Det ökar också chanserna till tvillingvagn, dubbla barnbidrag och dubbel sömnbrist.
Och nu är det liv där inne. Dom har klarat första testen. Dom gav inte upp. Dom hamnade inte i soporna. Dom började skapa liv så pass bra att dom fick flytta in igen. Det är mot många odds att båda klarar sig, det är långt ifrån säkert att en av dom gör det. Men just nu, precis just nu är dom två som lever där inne och det känns så obeskrivligt fantastiskt. Vi är världens lyckligaste just nu, och just nu är det bara just nu som räknas. Imorgon är en annan dag.

Här är dom!


TACK så mycket för alla kommentarer! Ni kan aldrig förstå hur otroligt glad jag blir av att läsa allt ni skriver.

Nu går vi ut och äter!

13:40 har vi tid för återinföring av ägg.
13:40 idag blir jag kanske gravid. Kanske inte. Idag är dagen då allt kan börja eller ta slut.
Jag kan knappt andas.

Anonym:
Fortsätter att läsa och håller tummar o tår dagarna i ända! På tal om foto så är det ju lite smålustigt att du publicerar kort på både konstapeln, hunden, bror (till och med vaxandes näsan för oss som var med då :-D), och små härliga kermits, men ett foto av L har vi aldrig fått se (vad jag vet?!). När ska ska vi alla få se denna fantastisk briljanta skribent och äggmakerska? :-) Må gott! /NinaPX

Svar:
Jo, jag hade bilder på mig själv i den förra bloggen, men inte speciellt ofta. En av dom bilderna har jag på Bloggportalen nu. Den enda bilden jag äger där man ser mitt ansikte. Det är på alla sätt en ful bild det också. Sådär fjårrtis, en mobil, en pose, en spegel. Ja, herregud. Jag borde skämmas men jag sysslar sällan med sånt.

MONA:  <----- Klickbar länk till sjukt kul blogg
Om man har hängt här inne sedan start, så hann man faktiskt se det foto som satt där innan. Så det så.

Svar:
Aha, du menar den där bilden där man såg halva mitt ansikte och halva min hand.
Vi lämnar det där.

X :
 Har ni ringt? Har ni fått någon indikation på hur det går

Svar:
D har ringt. Tre ägg av fem hade blivit befruktade, men vi vet inget om celldelningen. Be en bön till högre makter, om ni tror på såna, om att i alla fall ett ägg av tre ska orka hela vägen fram.

Jag vägde mig innan ingreppet igår. Mitt i den där skrattattacken, och tack snälla Landstinget för att ni tryckte i mig knark innan ni ställde mig på vågen.

Jag böjde ner huvudet och tittade på siffrorna.
Och så skrattade jag som en dåre för jag tänkte att det där kan ju knappast vara sant.

Men idag, idag är jag inte hög längre och inser att det där, det där var nog sant.
Mer knark till fläskisen, tack.

DUNK, DUNK, DUNK, säger hjärtat. Herregud, jag kreverar snart.
Just nu, precis just i detta nu så händer det saker i kopparna på Akademiska. Hoppas vi.

Jag vill ringa upp till sjukan och höra hur det går i kopparna. Jag vill veta om det är på väg åt rätt håll. Jag vill inte få ett samtal imorgon innan vi ska upp för återinförandet där en sjuksköterska förklarar att vi kan stanna hemma eftersom det inte finns något ägg att få. Det är absolut inte meningen att man ska ringa upp och ställa jobbiga frågor som kräver att personalen måste undersöka saker för att kunna ge något svar.
Det är verkligen inte meningen. Men så brukar jag inte rätta mig i leden heller och har ingen lust att börja nu.
.
Jag ska nog ringa om en timme, jag.
Om jag nu vågar det. För risken är att svaret raserar hela min värld och jag orkar inte det. Inte idag.

Vi anlände och blev visade till vårt rum. Fönsterplats på femte våningen i Landstingets lokaler, jo man tackar.
Jag fick byta om till knästrumpor, sjukhusskjorta, op-skjorta, skoskydd och mössa. So sexy.
David fick inga knästrumpor, men op-skjorta, skoskydd och mössa. Skoskydd fast man inte hade skor, mysko. Skoskydden måste ju rimligtvis ha blivit lika skitiga som strumporna skulle ha blivit av att släpas runt på golvet. Men jag påpekade inte det. Jag höll käften och gjorde som jag blev tillsagd. Som en duktig tjej.

Och äntligen kläder som passar en korv. Nu syns det kanske inte hur stor den där op-skjortan var. Men tänk er en presenning stor nog att täcka hela golvet i en hangar. Tänk er det så är ni halvvägs.


Jag fick lugnande, ett glas vatten och två Alvedon. Och lyckliga blev vi när vi fick veta att vi var först på tur. Redan halv nio skulle jag rullas in. Jag svepte medicinerna, fick en infart i armen och blev informerad om att det skulle bjudas på morfin under ingreppet. Tack så mycket men nej tack. Jag är inte så förtjust i berusningskänslor. Jag har varit nykterist i ett år av den anledningen. Så jag gjorde klart för narkossyster att jag inte var speciellt sugen på nåt morfin. Hon gjorde klart för mig att jag nog skulle bli det.
Sådärja.

Efter tio minuter var jag skönt avslappnad av den flytade vätskan jag hade fått som välkomstdrink. På väg till op-rummet började jag fnittra, åt ingenting. Väl inne i op-rummet skrattade jag hysteriskt. Jag låg med benen i vädret och bara garvade. Det var innan doktorn började sticka mig med nålar.
D frågade vad jag skrattade åt och då skrattade jag ännu mer.
Jag har nog fått en skrattattack, sa jag.
Härligt, sa doktorn. Du har nog fått lite medicin i armen som man kan bli fnittrig av.
Nej, sa narkossyrran då. Jag har inte kommit så långt än, hon har roligt i alla fall.
Och det hade jag. Tills doktorn körde in en domkraft i mig och bände upp. Då var det fan inte roligt längre. Då klamrade jag mig fast vid D och pep istället för att garva.

Titta INTE på nålen, sa jag till D när det var dags för bedövningen som skulle upp i snippelisnuppan. Jag vet ju av erfarenhet att nålar och D inte går så bra ihop och hade verkligen ingen lust att ha en avsvimmad karl som enda stöd när det nu började göra väldigt ont.
Narkossyster meddelade att hon skulle bjuda på första dosen morfin och jag sa till henne att vara snål, jag ville verkligen inte ha för mycket snurr i skallen. Det fick jag inte heller, det var alldeles lagom.
Doktorn började suga ut äggen och i en lucka i väggen satt det en kille som fick äggen genom en slang. Det var han som kollade hur många ägg det blev och som senare under dagen skulle para ihop ägg och spermier.
När jag såg honom i luckan började jag garva igen.
Som en Sibyllakiosk i op-salen. En mosbricka, extra allt och cola till det, tack.

Det gjorde ont när hon sög. Men det var absolut inte olidligt, inte så pass att jag ville klä på mig och gå hem. Det gick bra.
Vänster äggstock ville inte samarbeta så en undersköterska fick kallas in och trycka på min mage undertiden som doktorn dammsög den.
Prata om något roligt, mumlade jag till D och kände hur jag fick en till dos morfin som spred sig i kroppen. Han pratade, om han pratade om något roligt vet jag inte. Jag var ganska väck, men inte helt borta. Bara väldigt avslappnad och koncentrerad på att försöka ligga still.

När det hela var över och doktorn meddelade att hon nu sugit klart och bara skulle kolla med ultraljudet hur det såg ut så började D mumla nåt i mitt öra. Sen hörde jag hur narkossyrran och undersköterskan hojtade om att han såg väldigt blek ut och så försvann dom från mig. Doktorn trodde att jag blev orolig för D och lugnade mig med att det inte var någon fara med honom, berättade att det händer mest hela tiden att sambos och makar svimmar.
Men jag var inte orolig. Jag började garva, igen. Och frågade narkossyrran som hängde över D om jag inte kunde få mer morfin. Det kunde jag inte.
D hade dom lagt på golvet med benen i högläge. Jag låg kvar i min gynstol och garvade. Och garvade. Och garvade. Killen i Sibyllaluckan stack ut huvudet och frågade om jag ville se äggen på en teveskärm undertiden som dom andra skakade liv i min man. Det ville jag, och det fick jag.
Så jag låg och tittade på äggen och D låg på golvet och fick sitt blodtryck taget en gång i minuten.
När jag hade tittat färdigt på skärmen vrålade jag till D med ett asgarv att han kommer få höra det här i minst trettio år. Han förstod det.

Blodtrycket på D ville inte riktigt stiga och sköterskor och läkare ville inte riktigt lämna ynklingen så dom beslutade att han skulle rullas ut ur op-salen till vårt rum på en brits.
Hur mycket jag skrattade då är svårt att förklara i ord. Men ungefär så här:
HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHA!
Ja, nåt sånt.

Själv gick jag. Som Bambi på hal is över golvet, men ändå, jag gick. Och D rullades ut.
Utanför op-salen satt nästa par och väntade på sin tur. Först kom D på en säng och sen kom jag som skrattade så jag grät. Jag stannade till framför mannen i paret, la en hand på hans axel och pekade på D. Så kan det gå, sa jag. Mannen såg livrädd ut. Hans fru såg lättad ut.

Tillbaks inne på rummet fick D sängen intill min. Jag tog hand om pojken. Sköterskan sa till mig att jag MÅSTE lägga mig ner och sova en stund. Jag la mig ner i min säng men så fort hon hade gått rotade jag fram kameran för att föreviga stolligheten.


Men han piggnade till, och jag drabbades av trötthet. D serverade mig saft och kaffe, smörgås och tidning. Pussade pannan, höll handen. Han fanns där hela tiden när det gällde. Han kola vippen när allt var över, och det gjorde inget för då hade jag inte ont och var hög på morfin. Och sen, när jag låg på rummet igen och tröttheten tog över så fanns han där.

Fem ägg blev det. Jag hade trott att det skulle bli fler, men jag hade även tänkt tanken på att det kunde sluta med inget ägg alls.
Fem ägg är fem ägg. Killen i Sibyllaluckan sa att äggen såg jättefina ut och att D hade levererat ett mycket bra prov. Doktorn sa att fem ägg är ett resultat att vara nöjd över, utan tvekan. Så då är vi det. Fem ägg, välkomna till världen.

Nu går jag dubbelvikt. Det gör inte jätteont eller så, men jag är helt klart något mörbultad.
Min största skräck är att jag ska bli bajsnödig. Att bajsa nu vore samma sak som självmord. Inget tryck från tarmarna mot magen på ett dygn, tack.

På onsdag får vi förhoppningsvis tillbaks ett ägg. Imorgon ska dom ligga i sina koppar och börja skapa liv.
Det här var en häftig resa.

Hemma igen, och det har gått bra.

Fem fina ägg ligger nu och väntar på befruktning. Jag hade hoppats på fler, det hade jag. Men fem fina ägg är fem fina ägg och det är verkligen inte illa.

Det är allt jag orkar berätta nu, jag är skönt hög och groggy på mediciner och ska sova några timmar.
Sen ska ni få hela berättelsen. Om smärtan, skrattattacken som aldrig tog slut, och om min älskling, herr D, som kola vippen rakt ner i operationsgolvet.

Tusen tack för alla fina kommentarer, ni är underbara!

Jag börjar så smått att må illa av oro. Jag gör lätt det. Jag jagar upp mig för ingenting, och det här är inte ingenting så den här gången jagar jag upp mig med all rätt.
På sätt och vis ska det bli mysigt. Upp tidigt, tidigt. Duscha, äta frukost, försöka att inte låta stressen ta över hela hjärnan på mig och med det börja gapa och skrika på D.
Vara snäll!
Och vi ska ju kalla fram simmarna där på morgonen. Ut ur pungen ska dom, ner i röret, på med locket.

Andra som försöker få barn kan försöka ligga lite romantiskt när dom vet att chansen att det blir barn är som störst. Då kan man lägga dom vildaste sexlekarna åt sidan och ha sex som osar kärlek, öm och fin kärlek.
Men det kan inte vi, för vi ska inte ligga med varandra, vi ska pricka rätt raka vägen ner i ett plaströr. Hur man än vrider och vänder på det så är det inte romantiskt. Hur mycket man än försöker och anstränger sig så är det verkligen inte vackert. Men det behöver inte bli katastrof heller. Man kan göra det så fint som det går. Och man kan skratta åt hela situationen också, man får det. Och när D är färdig kan vi hålla upp provröret och säga hej till bebisen.
"Hej på dig, nu jävlar klamrar du dig fast där inne i ägget så ses vi igen i januari". Så kan man säga.

Vi ska få ett eget rum. Vi ska hinna andas lite där på morgonen innan det är dags. Jag ska få lugnande och en kanyl i handen där morfinet ska in sen.
Vi ska ligga i en sal på lasarettet och vara glada över att vi äntligen är framme.

Jag är oerhört orolig och rädd för allt som kan gå fel. Det är mycket som kan gå fel. Vi kan redan imorgon få veta att det inte går. Det kan vara nåt fel, ägg hit och ägg dit. Så mycket kan ha gått fel redan nu där inne i magen utan att jag vet om det.
Ingen värk idag. Av det blir jag sjuk av oro. Det värker inte äggstockarna. Alla andra jag har läst om hade fruktansvärt ont dagen innan äggplocket. Det kanske blev fel igår när vi blandade vätskorna till ägglossningssprutan. Timmarna går och för varje timme som går är jag rädd att det var timmen som just gick som allt hände. Som allt gick fel.

Det är 25% av IVF:en som resulterar i en bebis.
25%
Då är det 75% kvar som inte gör det.
Fighting against the odds.
Det känns ju sådär. Det känns ju inte alls bra. Det får mig att vilja kräkas mellan varven.

Och hur ska vi orka en gång till om det här inte går?
Jag förstår inte det. Just nu förstår jag inte det och just nu gör det ingenting för just nu behöver jag inte tänka på om, och jag behöver inte tänka på när, men det är ju det enda jag tänker på. Såklart.
Går inte det här så dör vi inte. Man dör inte. Man klarar det här och så mycket mer. Solen går upp i alla fall, det blir vår, sommar, höst vinter och vår på det igen i alla fall. Vi kommer att skratta igen.
Och vi har varandra, jag och D. Och vi har familjer, fantastiska familjer och vänner som kan krama om och torka tårar.

Jag är sjuk av oro, och alldeles överlycklig av förväntan.
Klockan 08.00 imorgon stannar vår värld. Och antingen så börjar den snurra ganska fort igen, eller så kommer den att stå alldeles still en lång tid framöver.

Jag krattade tre meter utan att tänka på äggplock.
T R E långa meter. Inte illa, inte illa alls.

Idag var det första dagen på en månad som jag inte behövde ställa klockan för att spruta nässpray i borrarna. Idag var det första morgonen på en månad som jag kunde sova lite längre. När klockan har ringt varje morgon den här månaden har jag vaknat och inte kunnat somna om. Oftast har jag vaknat före väckarklockan i lite panik och trott att jag försovit mig. Det gjorde jag aldrig.
Idag behövdes ingen väckarklocka. Jag har tagit min sista puff. Idag skulle jag testa på hur det känns att vara utvilad en söndag som alla andra.

Därför, och endast därför, väcktes jag 06:52 av att hunden med den jättelilla hjärnan drabbats av plötslig kissattack och måste ut. Ni vet hunden som HATAR att gå upp tidigt. Hunden man får TVINGA ut på vardagarna när det inte går för sig att ligga och grisa halva dagen. Den hunden.
I hallen stod eländet och skrek åt mig att rappa på. Och så mycket fula tankar som flög genom skallen på mig då. Ja, hoppsan hejsan. Jag visste inte att jag satt inne med så mycket hemskheter.
Nu vet jag.

Jag är så jävla groggy i skallen nu. Om det är ägglossningssprutan eller sömnbristen som är orsaken vet jag inte. Men det känns som en fylla det här.

Jag åkte ut till storebror med familj undertiden som D jobbade idag. För att fördriva tid. För att umgås. För att det alltid är som att vara hemma fast borta. För att klockan skulle bli åtta någon jävla gång.
Och väldigt fort går det när man har så här kul.


Efter avslutat arbetspass kom D.
Ni som läste förra bloggen har sett den här stora näsan förut. Näsan, även kallad snorschen.


Och sen var det dags.
Jag, D och svägerskan installerade oss i lämpligt rum på övervåningen och började blanda ägglossningsvätskor hit, och ägglossningsvätskor dit. Svägerskan är spruträdd och var närvarande i studiesyfte. D sa hundra gånger att jag skulle ligga still och vila efter sprutan. Han vinglade lite lätt på hälarna när det hela var över.
Men så är han alltså jävligt nålkänslig. För nålen var yttepyttemini. Titta.


Gud, jag bara skojade. Med den nålen blandade man vätskorna.
Med den här sprutade man in dom i tjockset på magen.


Och det hela skedde med pompa och ståt. Jag pressade in den, svägerskan sa, "iiiih, åh vad du är duktig!"  D bleknade en aning men såg samtidigt väldigt stolt ut och sträckte på sig fyra meter. Det är hans barn som tillverkas, man får ju förstå killen.
Efteråt lutade sig D ner och pussade mig med sin stora snus. Först kom snusen, sen kom D.
Segerpuss.
Det är över nu.

Alltså, vem fan försöker jag lura varje gång jag säger att det är över nu? Mest troligt mig själv. Men jag går liksom inte på det. Nej, det är verkligen inte över nu. På måndag ska dom SUGA ut äggen med en JÄTTELÅNG nål ur snippelisnuppan på mig.
Å MAJ GAD, jag måste vara mycket svagt begåvad som utsätter mig för det här. Nålar som SUGER ägg.
Men samtidigt, så jävla häftigt det ska bli. Och nu är det på gång, det värker i magen.
Världens underbaraste värk.

Det måste gå.

När du har fem sekunder över nästa gång.
Vandra ut i köket och plocka fram malen vitpeppar. Skruva av locket och sniffa doften.

Berätta för mig vad det är du känner.
Jag kan berätta redan nu att det luktar kobajs. Identiskt med doften som piskar en i ansiktet om man kliver in i en ladugård.
Piss och skit, liksom.
Det där vi häller över maten. Det är synd om människorna, som Strindberg sa.

Nu är det snart över. Ikväll tar jag ägglossningssprutan och sen är det över.
Det är det ju verkligen inte alls det. Men på sätt och vis så är det över. Behandlingen är över. Inga fler sprutor, inga fler puffar med nässprayen som rinner ut över läppen för den här gången.
Går det vägen nu så behöver jag inga fler nålstick förrän det är dags för lillebror eller lillasyster. Kanske inte ens då. Om doktorn får ut många ägg på måndag, och om D får fram många starka simmare, så kan det bli flera ägg som befruktas och celldelning som fortsätter som den ska.
Då får jag tillbaks ett ägg, och resten åker in i frysen. Sen tinar man dom andra äggen när det är dags för syskon. Eller för ett nytt försök om det här inte lyckas. Och klarar äggen upptiningen så behöver jag ingen hormonbehandling den gången, då försöker man stoppa tillbaks ett utan sprutor och spray.

Jag vaknade före sex. Som ett ivrigt barn på juafton.
Tog med mig hunden ut och inbillade mig att det var 25 grader varmt. Det var det verkligen inte, men med lite inbillning gick det bra. Hunden var inte glad. Hon hatar att gå upp tidigt så henne fick jag kuta efter mellan rummen med kopplet när hon försökte komma undan.

Och nu vet jag inte var jag ska ta vägen med mig själv. Det finns massor av energi där inne. Jag har skickat ett sms till storebror och berättat att jag har för avsikt att spendera dagen på deras gräsmatta i solen.
Där ute på landet finns det en liten Linn och en lite större Jacob som får timmarna att gå smärtfritt.

Innan dess har jag en bokrecension att skriva.
En viktig liten bok om ett viktigt och stort ämne. Mer om den längre fram, när jag får tillåtelse av författaren i fråga att tycka och tänka även i bloggform.

Herregud. Det har gått 25 dagar nu. Jag kan inte fatta det.
Jag bröt bara ihop tusen gånger. Det var värt varenda sekund, varenda tår. Många gånger om.
Och tänk, tänk, tänk, just precis nu finns det ett ägg i min mage och en spermie i konstapelns pung, som kanske, kommer ut som en liten människa i januari.
God damn fantastic!

Ingen hade berättat att man blir översexuell av sprutorna. Men det blir man. Eller i alla fall jag.
Det närmar sig ägglossning. Äggen växer och frodas där inne. Min hjärna sänder signaler om parning. Para dig kvinna, säger hjärnan. För så fungerar hjärnor och sånt kan man inte rå över. När äggen värker vill kroppen para sig. Vi är faktiskt bara djur på två ben, inte glömma.
Jag tittar på D och tycker att han är ett vandrande samlag. Dreglar som en skinnkjolskärring på jakt efter ett läckert ragg i kön till garderoben kvart i tre på morgonen.

Så nu vill jag para mig.
D får inte para sig förrän han ska para sig med ett provrör på måndag morgon.

Ack så jävla ljuvligt då.
Man kan äta lösgodis tills man mår så illa att man inte orkar tänka på sex. Där har vi en plan.

Tänk om jag dör på måndag.
Det händer kanske en gång på miljarden att en kvinna i Sverige dör vid ett äggplock. Tänk om det står miljard på min kölapp. Det gör det SÄKERT.

Tänk om D svimmar.
Han ska vara mitt stöd. Han är mitt stöd. Men han blir lätt lite knäsvag på sjukhus. Han är en märklig figur.
Han är polis. Han har sett mycket äckligt. Det är blod som sprutar, lik som ruttnar, kladd och usch och blä. Sånt klarar han av. Det går bra, det är vardag.
Men när vi är på sjukhus tillsammans börjar det snurra i hjärnan på honom. När vi var på informationsmötet med barnmorskan så visade hon bilder på hur äggplockeet ska gå till. Eller, hon visade inga bilder, hon visade EN bild. En bild som föreställde en tecknad livmoder och en nål som sög ägg. Det var det hjälpmedlet hon hade. Resten fick hon förklara verbalt.

När vi kom ut från rummet kutade D raka vägen till väntrummet och kastade sig i en av sofforna. Och jag stod en bit bort i korridoren och undrade vad fan han sysslade med. När jag tittade närmare så såg jag vad det var frågan om för ögonen åkte runt som en kräkframkallande attraktion på Liseberg i huvudet på honom.
Efter en liten stund gjorde vi ett försök att närma oss hissen. När vi stod där och väntade så försvann han. I ögonvrån såg jag hur han började kuta in på avdelningen igen.
Alltså, tuff karl det där.

Han vinglade och gnällde och betedde sig. Jag fick leda honom till en av sofforna och börja leta efter en plastmugg till lite vatten.
Vatten är ju lösningen på allt, det har man ju sett på teve. Så fort det har hänt nåt i en film så får folk vatten. När prästen och polisen kommer hem och knackar på hos frun för att berätta att hennes man just hittats brutalt mördad så berättar dom det först, sen frågar dom om hon vill ha vatten. Och det vill hon alltid i alla filmer. Som om vatten vore flytande Sobril.
Well.
Jag hittade ingen mugg så jag fick fråga en av sköterskorna som sprang förbi. Och vi hånskrattade lite åt D bakom hans rygg undertiden som hon fixade fram ett glas saft. Det levererade hon till honom med bebisröst och han kände sig mycket omtumlad.
Jag stod två meter bort och undrade i mitt stilla sinne hur människan skulle kunna ta sig själv på allvar igen efter den här händelsen. En TECKAND bild på en livmoder och en nål och han höll på att självdö. Det är långa nålar upp i håligheter som gör honom yr.
Men det var mig det gällde. Han vet ju inte ens hur det känns att ha en livmoder.
Jag behövde ingen saft.

Men sån är han, konstapeln. Och på måndag ska vi på äggplock och meningen är att han ska vara mitt stöd. Men det fattar jag ju redan nu hur det kommer bli med den saken. Han kommer tuppa av och hyperventilera och ramla ihop och kvida. Och han vill absolut inte visa för omvärlden att han inte pallar trycket så han kommer anstränga sig så hårt att han glömmer att andas och svimmar av det också.

Tur för mig att dom bjuder på morfin.

Har man undersökt hur många flickvänner som har dödat sina män under en IVF-behandling?
Finns det någon statistik på det? Det är nu mycket övertygad om att en av biverkningarna av medicinen är att man vill ha ihjäl karlfan.

Men det står det ingenting om i böckerna. Inte ett ord i nån folder från Landstinget. Ingenting i listan över biverkningar man fick med medicinerna.
Förmodligen har ingen hormonstint kärring ringt till doktorn och sagt att dom dödade sambon och att det är medicinens fel. Ingen har erkänt så det kommer aldrig fram till den där personen som skriver listan över biverkningar.

Biverkningar
Vanligt förekommande, fler än 1 av 100 drabbas:
Huvudvärk, viktuppgång, yrsel.
Mycket vanligt förekommande, fler än 99 av 100 drabbas:
Plötslig lust att mörda.

Snart är det måndag.

Jag startade morgonen med att, precis som vanligt, köra upp nässprayen i ena borren. Tyvärr undersökte jag inte huruvida borren verkligen var i bruk först utan sprayade bara. Dumt av mig att ta för givet att en borre som är 26 år ska göra sitt enda och väldigt enkla jobb, släppa fram luft.
Borren var inte i bruk. Den var lam, så när jag andades in hände det ingenting och all spray rann ut över läppen.
Duktigt.

D har besiktat sin bil. Och han får ju skylla sig själv som är besviken när han har gått runt i två månader och gapat om att det där kommer att gå så bra. Att det inte finns nåt fel på bilen, att det är en jävla pärla. Yada, yada.
Det var nåt om nån broms som inte var som den skulle. Jag lyssnade inte ens.

Och nu deklarerar han.
Jesus, Maria, Josef och fårskallarna. Inte bra. Ingen framgång. Han vet att han ska få pengar tillbaks. Det gör honom lycklig. Att han sen ska dra av för både det ena och det tredje ger honom migrän.
Han kan mycket han, D. Men något mattesnille är han inte. Inte ens med miniräknare.
Borra och spika, och renovera och tapetsera och jaga mördare och rånare, och lagar och regler, och juridik, och politik och kungar som levde för evigheter sedan och deras fruar och barn och deras förlorade krig och deras ärtsoppedöd, och alla länder i världen och deras huvudstäder och presidenter och diktatorer, och vem är Björn och vem är Benny och SÅNT. Det går bra. Men matte går inte bra.
Så nu har han ringt till Skatteverket tio gånger och varje gång får han nummer hundranånting i kön och då orkar han inte sitta med telefonen vid örat och vänta, så han sätter på högtalaren och lägger telefonen på bordet.
Två gånger i minuten skriker tanten i luren:

"DET ÄR FORTFARANDE KÖ, TACK FÖR ATT DU VÄNTAR. DU HAR NUMMER ETTHUNDRATRETTIOTVÅ I KÖN".

Amen, fyfan. Få tyst på tanten.

D gratisläser.
"Nämen! Här står det att en hamster kan knulla 75 gånger om dagen, hihi!"

Doktor K tittade. Och tittade, och tittade.
Och mitt hjärta bultade, och bultade, och bultade. På en pall intill gynstolen, uppe vid mitt huvud satt D och andades i mitt öra. Vi tittade på skärmen. Man såg ingenting. En ultraljudsbild är ingenting för ett otränat öga och när man dessutom letar efter nånting som man inte vet hur det ser ut på en ultrljudsbild så är det svårt. För oss.

Vi letade och letade med ögonen över skärmen men fattade ingenting. Allt såg ut som en, som en, ja, som en capricciosa.

D började krama min hand och där nånstans blev jag orolig. Insåg att nånting var fel. Såg hela världen ramla ihop utanför fönstret. D kramade hårdare och lutade sitt huvud mot mig. Och ont gjorde det helt plötsligt. Det började göra ont i äggstockar och livmoder när doktorn vred runt med sin kamera i pizzan.

Så började han prata då.
Här har vi ägg, Och här, Och här, Och här! Oj så fina. Ser jättebra ut. Och här har vi ägg, och här. Och här. Vi ska mäta alla äggen. Ser bra ut. Vad duktig du är på att producera ägg, Linda! Och till andra sidan. Och där fanns det ägg. Det var ägg så långt ögat nådde. Fina ägg. Och med det byggdes världen upp utanför fönstret igen. Och solen lös lite starkare än vad den någonsin har gjort.

Och K tittade lite till och var nöjd. När han satte sig vid datorn igen och jag hade fått på mig kläder så var det dags för domen.
"Det är på gång ordentligt där inne. Det blir äggplock på måndag klockan 08.00".

Och då fylldes mina tårkanaler.
Och jag och D ville helst sätta oss i knät på doktor K och pussa ihjäl honom. Men vi lät honom vara. Tackade så mycket för oss och gick ut i verkligheten igen. Till en barnmorska som berättade om hur jag ska ta ägglossningssprutan på lördag. Om hur det kommer att gå till på måndag.

PÅ MÅNDAG! TACK SÅ MYCKET!

Och när vi kom ner till garaget igen och fick syn på den här så sa D, " Och här står äggplockningsmaskinen".
Är han pedagogiskt jävla jättehandikappad? Svar ja.


Herregud. Det här går som det ska. Lite till, så är vi snart där.

Det står en hund på köksbordet och slickar resterna från en tallrik med kalla makaroner och majonäs. Polismat efter avsutat arbetspass.
Ibland hatar jag dom där två.

Om nån vill anmäla oss som olämpliga föräldrar redan nu så går det jättebra.
Jag skriver under jag också.

Jag berättade för en barndomsvän om IVF:et för två veckor sedan när vi pratade i telefon. Vi är inte bästa kompisar, vi umgås knappt. Men vi ringer då och då för att uppdatera oss. Vi har känt varandra i 25 år.
Hon lyssnade och frågade. Jag berättade. Hon berättade att hon har träffat en kille och jag lyssnade och frågade. Hon berättade. Det har varit ganska struligt med karlarna i hennes liv och jag hoppas verkligen att hon har träffat rätt den här gången.
Hon längtar efter stabilitiet. Hennes biologiska klocka tickar så fort att hon kommer bli pensionär innan fyrtio fyllda.

Ikväll ringde jag för att fråga hur det går. Det går bra. Dom träffas, dom håller handen, dom pussas, dom talar om livet. Dom skyndar sakta. Det går åt rätt håll.

När jag hade frågat färdigt så skulle hon gå och skita.
Tack och hej.

Alltså. JAG DÅ?! Alla frågor om hur JAG har det, om hur JAG mår, va?
Är det verkligen bara jag på hela jävla jorden som har fattat att det är jag och ingen annan som är universums mittpunkt just nu?
Hur kan folk hitta tid i sina liv till att sitta och skita i lugn och ro när jag håller på att värpa ägg?

Det är frågan.

MONA :
I Bromma finns det mycket bra polskor att anlita. Du borde ju ha en hel del studenter i byhålan däruppe....

Svar:
Släpper jag in någon i misären kommer ryktet att sprida sig och med det kommer vårt spermaprov bli det första spermaprov som Socialtjänsten placerar i en fosterfamilj.
Så, nej tack. Jag måste nog fixa det här själv.

Hade det inte varit för att jag är hemskt rädd för att ni ska tro att jag är psykopat så hade jag knäppt ett kort på diskbänken som förklaring till varför jag är så tyst idag.
Jag har ganska mycket att ta hand om i köket. Vår diskmaskin är sönder. I väntan på att den ska laga sig själv har vi sedan i förrgår tryckt ner all disk i diskhon. När diskhon tog slut började vi använda oss av diskbänken. När diskbänken tog slut blev det golvet. Ut i hallen, in i sovrummet, ut i trapphuset, ner på gården, till parkeringen.

Nä, men så farligt är det inte. Bara nästan.
Har ni sett "Rent hus?" Det är väl där nånstans vi har landat.

Och jag har egentligen inte tid (okej, ork), att ta tag i det där för jag har texter att skriva.  Och D tog sig en sovmorgon som inte tog slut förrän det var dags för honom att åka till jobbet igen klockan 14. Är man 30 bast så sover man inte i femton timmar utan att börja oroa sig för att man troligtvis är döende. Men han gör. Polistönten. Hunden kan mest troligt inte diska idag heller. Och med det återstår jag.

Så nu sitter jag här och tänker på bensin, terpentin, aceton och andra vätskor som brinner bra.

Skratta ni. Skratta ni bara. Men sen sitter ni ju där hemma hos farmor, mormor eller mamma och bläddrar i hennes Hemmets Journal och tycker att det är en trevlig tidning.
När ni måste lägga ifrån er guldklimpen, mitt i "Mitt bästa tips", eftersom det är dags att gå hem. Ja då har jag en alldeles egen Journal som räcker hela veckan. Och baddräkten där nere till vänster verkar passa utmärkt till en korv. Volang över låren blir perfekt i vassen sommaren 2009.
Skrattar ni fortfarande, va?

Nej, men jag tänkte väl det.

Äntligen hemma. Inte för att dagen var så ansträngande, men nu får jag släppa ut korven ur skinnet. För jag gav mig inte imorse. Jag hängde inte tillbaks byxorna. Icke. Det S K A gå, tänkte jag. Och det gick. Men herre så tight det var. Tänkte att det skulle ge sig med tiden under dagen, men nä. Inte det.
Tvärtom, det har blivit värre. För jag har ätit hela tiden. Sån är jag. Jag beklagar mig gärna över allt tjocks som är ivägen när man ska knäppa byxorna, men jag vill grina ihjäl mig om jag måste leva på havre och groddar. Det går inte.
Så jag åt en räkmacka till lunch.
Och en timme senare var jag så obeskrivligt sugen på nåt sött när jag stod med näsan tryckt mot glaset vid ett kondis och dreglade ner hela kappan.
Så jag slog till, helt enkelt.

Äggen, stackars äggen. I så tighta byxor har det nog blivit äggröra där inne.
Inte bra. Inte bra alls.

Och jag fick ett frispel på en kärring (kvinna, heter det. Det heter KVINNA, inte kärring), i en korsning som höll på att köra in i mig. Jag pekade finger och nu skäms jag över det. Man beter sig inte så. Man gör inte så. Inte när man är 26 år fyllda och kanske ska bli mamma inom ett år. Skärpning. Men jag är en hormonstint kossa, jag kan inte alltid hejda mina impulser.
Och jag tror, jag är nästan övertygad om att det var jag som hade företräde.
Om nån av er bor i Sigtuna. Kan ni kolla om det sitter någon dum skyltfan precis innan korsningen när man liksom kommer från parkeringen vid vattnet och ska rakt fram. Ska man verkligen lämna företräde åt bilarna som kommer från vänster där?
Och OM man ska det. Vem fan har kommit på nåt så jävla dumt? Va va va va va va va va?

Nu ska jag läsa alla kommentarer, noga. Och besöka era bloggar.
Ni skriver så fint och snällt till mig att jag tror att jag älskar er hela högen. Blir det inga barn här så ska jag adoptera ett par av er när ni är fulla och svagsint skriver under alla papper.

Imorse fick jag knappt igen dom minsta jeans jag äger. Dom som var för stora för sex månader sedan. När jag tillslut fick igen dom så fick kroppen en mycket otrevlig form. Tänk er alldeles för mycket korv i ett alldeles för litet skinn.
Alltså, fyfan. Och det spelar ingen roll om man slår nån. Korven blir inte mindre för det.

Igår gick det upp för mig att det är dags snart och sen dess har jag varit pirrig i magen.
Allt är inte bara väntan, väntan och väntan tills man dör av ålderdom med magen full av ägg. Nej. Snart ska dom ut. På riktigt. Å herregud.

På torsdag ska vi på VUL. Vaginalt ultraljud.
Lång doldoliknande stav med kamera i toppen som jag har berättat om förut. Och då ser doktorn om äggen börjar växa till sig. Och kanske får jag veta att jag till helgen ska ta ägglossningssprutan (scary shit, men det måste gå), och KANSKE, KANSKE är det dags att plocka äggen på måndag eller tisdag.
Sen är det två dagars väntan innan jag FÖRHOPPNINGSVIS får tillbaks ett ägg. Sen är det över. Eller, sen börjar det. Det beror på hur man ser det. Men behandlingen är i alla fall över då. Förutom att jag har sex paket med vagitorier som ska förbrukas också. Vagitorier som enligt ryktet svider och kliar så pass att man vill slita av sig hela snippelisnuppan. Men det går ju inte så man får se till att stå ut.

Nervositeten kanske tar död på mig långt innan torsdag.
Vi får väl se.

Är det en god morgon? Ja, jag tror det.
Idag är jag sjukligt nervös. Jag ska berätta varför alldeles strax. Måste hitta en kaffekopp på det här bygget först.

Här är den lilla fan.
Inte så värst skräckinjagande.


Jag knäppte ett kort på den när den satt i fläsket också. Eller, jag knäppte elva kort när den satt i fläsket. Men av någon väldigt skitkonstig anledning så tycker jag att dom bilderna avslöjar så väldigt mycket fläsk och det var riktigt skräckinjagande så det ska ni slippa se.

Och nu. Nu värker det satan där inne. Äggstockarna pulserar. Det är ägg på g.
Likt en värphöna ligger jag här i soffan och känner tillväxten. Hade Sverige haft ett lika växande BNP hade vi inte haft några problem i det här landet.
En vanlig månad hade jag passat på att gnälla och tröstäta nu. Äggvärk är uscha.
Men nu är det ingen vanlig månad. Nu SKA det bulta och banka. Självklart kan man ju äta i alla fall. Tröstäter man inte så kan man gladäta. Man kan alltid äta. Helst choklad.

Skål.

Dom skulle ringa efter klockan ett. Dom ringde aldrig, men det gjorde jag.
Högre hormondos blev beskedet. Jaha. Så får det bli. Så ikväll ställer jag om sprutan och pumpar i mig lite extra. Det blir fint det.
Jag behöver hormoner. Det är hormonerna som ska stoppa svallningarna, utbrotten, gap, skrik och tjutande.
Ja, och sånt.

Hormoner.
Man trodde inte att man skulle sakna asen. Men se, det gjorde man verkligen den dagen dom försvann.

Hela familjen påverkas som bekant av det här.
Jag har sovit med öppna fönster några nätter. Det känns som att sova naken utomhus. Jag tycker att det är mycket skönt.
D och hunden håller inte med men vågar inte klaga för då smäller det.
Nu rinner det så mycket snor ur hunden att jag helt enkelt börjar oroa mig för att hon ska bli uttorkad. Hon pallar inte trycket, den veklingen. Hon är den första i familjen som kanske dör av det här.
Hunden liksom. Jag trodde att det skulle bli jag.

Det är inte alla nybörjare som har tusen unika besökare en måndag klockan 11.00 efter en veckas bloggande.
Jag är djupt tacksam. Och jag är så glad över alla kommentarer. Jag skulle mer än gärna skriva ett personligt svar till var och en, men det skulle ta jättemycket tid och då skulle ni tro att jag inte har nåt liv utanför den här bloggen. Och det ligger i mitt intresse att försöka lura i er att jag har det.
Men jag läser och jag jag tar in varenda ord.
En tjej som kommenterade var själv resultatet av IVF. Så jävla häftigt.

Jag har följande att tacka för den fantastiska starten:
Abbes pappa.
Monas Universum.
Deep.
Jonas, the Silverfisk.

Inga harbajsar precis.
Och dom skriver så fint om mig hela högen att jag blir alldeles rörd.
Tack.

Och idag mår jag bättre igen. Idag är det en bra och fin dag!
För jag har varit här.


Och det gick såhär.

Never mind the solbränna, ni kommer snart ikapp. Det är ju vår.

Efter klockan 13 ringer dom med resultatet. Ett resultat som säger om jag ska höja hormondosen i sprutorna eller om jag ligger bra till. Inte så mycket mer spännande än så.
Men, i alla fall, idag är det en bra dag!

Såg att jag skrivit i ett inlägg längre ner att nålen på sprutan är tre centimeter.
Haha!

Vilket hittepå. Vilket jävla ljug. Vad får jag allt ifrån?
Den är skitliten.


Nu går jag till sjukhuset och lämnar blod. Idag ska vi hålla tummarna för att nåt värde är som det ska. Om det ska vara högt eller lågt eller mitt i prick har jag ingen aning om. Ingen har berättat nåt om den saken för mig.
Men har jag tur (som om), så kommer värdet att vara så bra att doktorn tycker att det börjar bli dags att göra barn snart. På allvar.

Vilken skitdag.
Inte nog med att jag lever ihop med en människa som köper 300 gram glass för nästan 70 spänn och som alltså har tappat förståndet. Allt annat är också åt helvete.

Jag har så ont i huvudet att jag vill grina. Därför grinar jag. När jag grinar blir jag ledsen över att jag blir ledsen av det här. Att det är så jobbigt. För nu är det jobbigt. Just idag är det här så jävla jobbigt att jag vill ramla ihop till en blöt fläck och sugas upp av parketten.
Jag hatar medicinerna. Jag HATAR dom förbannade jävla medicinerna. Svallningarna håller på att driva mig till vansinne nu. När man har tagit av sig alla kläder och öppnat alla fönster kan man inte göra så mycket mer än att börja skala av sig huden. Ge mig svalka! Går inte. Finns ingen sval luft i världen som kommer åt värmen där inne.
Jag blir sinnessjuk av det här.

Jag är så jävla besviken på speciellt en människa. Jag är så besviken på henne att jag har lust att ringa människan och säga, "JAG MÅR SÅ JÄVLA BRA, TACKAR SOM FRÅGAR!" Men jag låter bli för det skulle inte leda till ett dugg mer än otrevlig stämning och någon sån orkar jag inte med.
Hon är väl sur eller nåt. Inte fan vet jag. Det kanske hon har anledning att vara, och har hon inte det så kan hon snart hitta femtio anledningar att vara det. Jag är en människa med många fel och brister, ta en och du har anledning att vara grinig på mig. Ta alla mina fel och brister och du har anledning att backa över mig med bilen.

Men jag blir så OERHÖRT genomjävligt skitledsen över det där. Att hon inte har frågat hur det är, hur det går. Inget sms, inget samtal, I N G E N T I N G.
Och JAHA, jag kanske är ynklig och jävlig då. JAHA, så kanske det är. Men är det möjligtvis kanske en aning okej nånstans om man är ynklig och jävlig en dag mitt i bajset?
Hur ofta måste man låtsas bry sig om en människa i ens närhet som går igenom en IVF? Inte skitofta. Det här handlar om kanske en månad av mitt liv. På det kanske det handlar om år av besvikelse. Det vet vi inte än.
Men jag är här nu. Jag är här nu och det här är så förbannat jävla jobbigt mellan varven. Jag är så trött, så ledsen, så slut just nu.

Den som frågar absolut mest är hon som reagerade absolut konstigast när vi berättade. Svärmor.
Egentligen inte så oväntat. Hon har ju klotets största hjärta. Hon ringer varje dag, hon skickar sms, hon frågar, hon lyssnar, hon säger roliga saker, hon håller reda på sprutstarter, läkartider och humörsvängningar.

Varenda spruta jag stoppar in i den där magen är en fet påminnelse om att livet är ganska upp och ner. Jag lärde mig att stoppa sprutorna i mig själv för man måste kunna stoppa en liten nål i sig själv om man ska klara av att krysta ut fyra kilo bebis. Så tänkte jag, och satte sprutan i fläsket. Och då, just då blev jag skitglad och tjoade glatt till D att det här går som en dans.

Men det här är ingen dans.

Imorgon ska jag lämna ett blodprov. Jag är SÅ glad över det.
Ni ser, jag begär inte mycket. Jag gnäller och tycker att livet är så in i helvete jobbigt just nu. Men jag begär verkligen inte mycket innan jag ska börja tycka att det ser ljusare ut igen.
Ett blodprov. Jag är så glad över det att jag börjar gråta nu när jag skriver om det. Äntligen ska jag få träffa människor i vita rockar igen som vill åt mitt blod. Människor som förstår att man är så trött och slut mellan varven att man faktiskt gärna skulle hoppa, i alla fall från våning ett eller kanske två. Bryta ett nyckelben, en fot eller i alla fall tio naglar. Få tänka på ett annat litet elände en stund.

D har varit på ICA och köpt mangosorbet. Två klickar glass i en plastbytta som försöker se viktig ut. Försöker berätta för omvärlden att den är glassarnas Öfvre Östermalm.
67 kronor svarade D att glassen kostade när jag frågade.

67 kronor.
För 300 gram glass.

Men herregud. Hur ska jag kunna älska en människa som köper 300 gram mangosorbet för nästan 70 spänn?
VA?!

Till alla människor som sa, "tiden springer iväg! Först tycker man att det går jättesakta, men pang så har det gått tre veckor".
Till alla er som sa det.
Till alla er som sa det.
Till alla er som sa det. Jag är där nu. Nu VET jag hur det ÄR.
Till alla er som sa det vill jag passa på att säga: Det där som kommer ut ur röven på min hund är pålitligare än vad ni är.

Samma dag som jag ska rullas in på operation för att doktorn ska SUGA ut äggen ur mig med en lång fet NÅLJÄVEL, så ska D lämna sperma till doktorn.
Med den sperman och äggen ska doktorn sedan göra jobbet som äggen och sperman inte begriper att göra för egen maskin i vårt fall.
Dom får träffa varandra i en kopp och förena sig. Sen får jag tillbaks ett befrukat ägg. Förhoppningsvis. Blir det fler befruktade ägg så åker dom in i frysen. I framtiden kan man tina äggen för nya IVF-försök om det första inte skulle fungera, eller om vi får för oss att vi vill ha en lillebror också.

Vill man ha en son så lägger man ägget och spermierna i en blå kopp. Vill man ha en dotter så lägger man ägget och spermierna i en blommig kopp.
Det har min mamma sagt. "Säg till doktorn att ta en blommig kopp så blir det en mammi, om ni vill ha en mammi. Vill ni ha en liten pappi så säger ni till doktorn att ta en blå kopp".
Så sa hon, mamma. Och hon borde veta för hon jobbar på Akademiska. Inte med ägg och spermier utan med blodcancer. Men i alla fall. Hon vet sånt.

Spermaprovet fixar man fram hemma. Man skickar inte in den blivande pappan i ett rum fullt av porn på sjukan med ett rör i handen. Det kanske man kan göra, men vi gör inte så.
På film gör man så. Det ska enligt ryktet finnas ett rum men vi har aldrig sett något och D har lämnat många spemaprov vid det här laget. Jag kan ju inte låta bli att undra vad det är för porr som erbjuds i ett sånt rum. I dessa tider av feminismhysteri. En gammal vanlig hederlig porrtidning och porrfilm kan väl knappast vara att tänka på år 2009. Det är icke politiskt korrekt, och Landstinget måste vara politiskt korrekt.
Det är nog en folder med en "Gör så här-manual".

"Skruva av locket på provröret. Fatta penis i höger hand om du är högerhänt, eller i vänster hand om du är vänsterhänt. Håll provröret med den hand du inte håller penis. För din förhud fram och tillbaka över penis i den takt som passar dig. Har du ingen förhud, hoppa till sid. 4 för instruktioner på ditt språk. Tänk på något avslappnande och skönt, som den låga bolåneräntan. När du är redo att ejakulera håller du penis mot röret. Ejakulera i röret. Skruva på locket. Tvätta händerna. Skäms inte över ditt tilltag, det är normalt att masturbera. Tusentals män har masturberat i detta rum före dig. Lämna rummet".

Men vi fick med oss röret hem. Och en folder med information. Landstinget ÄLSKAR sina foldrar. Vad man än ska göra så får man en folder med sig hem att läsa i "lugn och ro".
Hem och runka i ett plaströr? Varsågod, ta en folder.
Hem och tugga i dig kilovis med medicin? Varsågod, ta en folder.
Hem med nyckläkta trillingar? Varsågod, ta en folder.
Hem med en cancertumör stor som en fotboll i hjärnan? Varsågod, ta en folder.

En IVF-behandling innebär särade ben i en gynstol och en dildoliknande stav med en kamera i toppen upp i härligheten ena dagen. Hysteri över en spruta som ska in i fläsket den andra dagen. Och ett rör att pricka rätt i dag tre. Och dag ett. Och dag 26. Och många andra dagar.
Man gör det här tillsammans. Par som inte kan släppa en prutt i samma rum som sin partner måste ha grova problem under resans gång. Bara att pricka rätt i det där röret kan faktiskt kräva att man är två. Vi vet. Vi har testat många gånger. D hade tänkt att be om ett större rör till nästa inlämning. Men då sa jag ifrån. Herr D behöver inte springa till sjuksyster och be om ett större rör att pricka rätt i när samma storlek har passat till alla andra män alla andra gånger.
Att plocka ner sin älskling på jorden mellan varven är också ett ansvar man har här i världen.

Som D fick göra med mig när jag hade tagit medicinen i en vecka och hittade en liten text i bipacksedeln som sa att man kunde få större bröst av den.
Då fick jag det. Precis i samma sekund som jag läste att det gick. Tre storlekar på en halv minut. Jag var alldeles jätteimponerad och ställde mig framför spegeln. Tittade från sidan, tittade rakt på, tittade uppifrån. Klämde och kände. Dom hade blivit hårda och jättefasta också. Bara sådär. Två helt nya tuttar till mig, tack så mycket.
Och i en hel dag gick jag runt och sa till D att det var ju helt fantastiskt det här som hade hänt. Vilka ENORMA tuttar jag hade fått och så hårda sen. Och jag sa till honom att känna och bli imponerad. Och han kände gång på gång och sa, "Ja, verkligen, hörrudu. Alldeles enorma".
När vi sen låg i sängen på kvällen och jag bad honom undersöka om dom såg annorlunda ut när jag låg på mage också så var det dags för honom att ta sitt ansvar som sambo. Så han berättade att Dolly Parton inte kände sig speciellt hotad och att jag nog hade samma tuttar som igår.

Sånt är det, sambolivet. Ansvarsfullt och alldeles överjävligt ljuvligt.

Jag blöder. Det ska jag inte göra. Plötsligt bara kommer det blod.
Jävla skit.
Och det finns ingen att ringa som kan ge mig några vettiga svar. Kliniken där jag går stängde sina telefoner 15.30. Jag ringde upp till gyn men sköterskan där kunde inte ge några svar för hon visste ingenting om mina mediciner. Jag har ringt till alla andra IVF-kliniker som finns att få tag på i landet. Ingen har telefontid nu.
Blir till att vänta tills min klinik öppnar klockan 08.00 imorgon.
Just nu är det så oerhört många timmar dit.

Men vi var ute och åt, det var mysigt. Jag märker på D att han helst vill tänka på nåt annat just nu. Att allt inte ska handla om IVF just ikväll. Han hade planerat den här kvällen för sig själv under dagen, jag har märkt det. Att vi skulle gå ut och äta, prata om något annat än mediciner och sjukhusbesök. Att vi skulle ta den där promenaden hem och stanna till och glo i skyltfönster och skratta och peka åt saker.
Vi hyrde en film. Den skulle vi se, avbryta efter fem minuter och tonårshångla istället.
En sån kväll.

Men nu kom det blod och med det blev ingenting som han hade tänkt sig.
Jag måste googla mig klokare först. Sen kan vi låtsas som om IVF inte finns just ikväll.

För övrigt så oroar jag mig för hur det ska bli om den här behandlingen verkligen lyckas fullt ut. Då kommer det nämligen ett barn och hur fan ska DET gå? Ett barn. En bebis som skriker hela nätterna, som inte kan prata, som bajsar enorma mängder bajs ur en väldigt liten kropp. Och sånt.
Ja, herregud. Blanda inte in mig i det.

Det har jag förstått. Innan vi hamnade i den här cirkusen så kände jag till ett annat par som redan gjort hela resan, en väninna till en väninna.
Sen var det stopp. Från verkligheten hade jag inga berättelser att hämta. Fick nöja mig med att glo på de andra paren i väntrummet uppe på sjukan.
Det är en speciell stämning i det väntrummet. Man sitter tätt, tätt intill sin partner och säger ingenting. Man kanske viskar nåt allmänt om att det är fint väder eller så. Man talar till varandra som man talar till en kollega man kännner ytligt.
"Skönt att solen skiner", säger man lite artigt till han man delar livet med.
Man tittar på dom andra paren som är där av samma anledning.

Man har lust att säga:
"Kan vi inte träffas och käka sen, hela högen? Vi träffas på Gunnars Grill om tre timmar när alla har sina besök avklarade och pratar ihjäl oss om det här! Vi, som är här av samma anledning. Som går igenom det här på samma ställe, vid samma tidpunkt. KOM IGEN!"

Och man ser framför sig hur alla spännningar liksom skulle släppa. Hur alla uppdragna axlar skulle ramla ner i rätt position och hur alla skulle börja andas igen. För andas är ingenting man ägnar överdrivet mycket tid åt i det där väntrummet.

Men så säger man ju inte. Man tittar bara. Sneglar lite försynt och landar med blicken på någon ful tavla istället. En tavla som förmodligen har en tung betydelse om livet och döden och sånt som tavlor på sjukhus brukar betyda.
Man kanske går helt jävla bananas och sträcker sig efter en tidning som ligger på bordet i mitten. Liksom skär med armen rakt igenom spänningarna i luften och drar åt sig den där tidningen.
Amelia.
Med Amelia Adamo på framsidan. Amelia gillar Amelia. Det är bra. Jag gillar inte Amelia, huvudsaken är att hon gillar Amelia. Vem fan är jag att inte gilla eller ogilla Amelia, ingen alls. Men jag ogillar i alla fall. Just därför, för att hon placerar sig själv på alla omslag till alla sina skittidningar som står för så mycket strunt. Men det är väl bara jante. Förlåt mig.

Och man läser rubrikerna på framsidan och verkar intresserad. Hoppas att sköterskan ska komma och ropa upp ens namn någon jävla gång så man slipper sitta som en idiot och läsa rubriker. Men sköterskan kommer ju aldrig och tillslut måste man börja bläddra i tidningen också. Det vill man inte göra för högt. Man vill inte prassla och ha sig för då drar man uppmärksamhet till sig och det vill man inte. Man vet redan att dom andra paren sitter och sneglar åt ens håll och undrar om man är där för att man föddes med äggstockarna i halsen eller om det kanske finns en lättare förklaring. Det räcker så. Man vill inte bli glodd på i onödan för att man prasslar.

Så går det till. Till och med där i väntrummet där vi alla går igenom samma sak är vi väldigt upptagna med att se så upptagna ut som möjligt för att det uppenbara inte ska bli för uppenbart.

Men vi har inte gjort någon hemlighet av det här. Vi tycker inte att det är konstigt och vi känner oss inte så jävla utsatta. Bara ibland. När man bryter ihop lite mellan varven. Ingen fara.
Det hela är ju så enkelt.
P hade cancer för tio år sedan och det har visat sig att det ställer till det för oss nu. Inga konstigheter. Sånt som händer. Han överlevde en cancer och att man kan behöva hjälp på vägen nu är obetydligt, egentligen.
Först grät vi mest hela tiden och tyckte att livet var orättvist. Det tog tid innan vi landade i det här, innan vi insåg att det är såhär det måste gå till. Det tog tid. Konstigt vore det väl annars.
Men nu har vi landat. Det är såhär det är och det är ingen hemlighet. Och när vi började berätta för folk i vår omgivning så kröp det ju fram både här och där att den och den också gjort IVF. Vilket är helt logiskt för på sjukhuset fick vi information om hur många par det är som går igenom en eller flera IVF varje år. Shitloads.
Det finns IVF-folk överallt, det finns IVF-ungar i varenda lekpark. Men folk pratar inte om det. Av olika anledningar. Vissa orkar inte, många tar för givet att det är sånt man inte pratar om, andra vill behålla det för sig själva.

Jag berättar för alla.
Det blev mitt sätt.

Just nu känner jag mig lyckligt lottad. Jag är lycklig över att vi får gå igenom det här.
När vi kontaktade sjukhuset efter många misslyckade försök så var det med inställningen att vi skulle få komma upp dit och kanske lämna nåt prov, och så skulle läkaren säga "Det är inget fel på er. Gå hem och ligg lite så tar det sig med tiden ska ni se".
Det blev inte så.
Vi fick komma upp och lämna prover. Och vi fick läkartider och tider med barnmorska. Och på första mötet med läkaren hade hon ett papper framför sig med våra resultat. Våra resultat intill en stapel med normala resultat.
Och hon tittade på pappret och hon tittade på oss. Underbara doktor Sara från landet på andra sidan atlanten. Världens trevligaste brytning har hon. Två äpplen hög, hon nådde upp till naveln på mig. Upp till knäskålarna på D.
Och hon la huvudet på sned och värmde oss med varma blickar och berättade att det nog behövs hjälp på traven.

När vi gick där ifrån var jag tom. D var tom. Vi var tomma. Vi var förvånade. Det var ju inte SÅ det här skulle bli, tänkte vi.
Men så blev det och cirkusen rullade igång. Hela tiden hoppades vi att det skulle gå den naturliga vägen i alla fall. Vi räknade dagar hit och dagar dit, använde alla ägglossningstest vi hade köpt på oss. Höll hoppet vid liv.
Men det kom mens varenda månad i alla fall.

En månad trodde jag att det hade tagit sig. Jag var övertygad.
Vi var hemma hos mamma och pappa på middag. Storebror och hans familj var också där. Det blev en diskussion om nånting, nåt obetydligt. Jag fick ett utbrott på min bror. Jag blev så jävla arg på honom, och på pappa. Dom tittade på mig och liksom undrade vad fan det var med mig. Argare blev jag. Så arg att jag gick ut på balkongen. Där ute började jag gråta. Hulkade, hulkade, snyftade, snyftade. Och då slog det mig att jag var så instabil att det bara måste betyda en hormonrubbning, en hormonrubbning eftersom jag var gravid.
Jag berättade för D, och han trodde också. Vi vågade tro och självfallet kom alla tecken som ett brev på posten. Det var ömma bröst hit och illamående dit.
Men gravtestet visade samma resultat som alla andra gravtest.
Jag var inte gravid. Jag var bara hormonrubbad ändå. Ett känslomässigt vrak. Och där och då kom jag fram till att IVF inte är så jäkla dumt ändå. Man ORKAR inte hoppas och vänta och känna och tänka månad efter månad. Man vill ha hjälp tillslut.

Och nu, när vi är mitt i det här så skulle jag inte vilja vara utan det.
Det här blev vårat sätt och just nu känns det viktigt för mig, för oss, att få göra det här med allt vad det innebär. Jag är glad över att vi bor i ett land där vi får all den hjälp vi behöver. Att det finns så underbara sekreterare, undersköterskor, sjuksköterskor och läkare uppe på Akedemiska sjukhuset som vill hjälpa oss med det här.
Som svarar på våra mail och telefonsamtal. Som säger till oss att vi bara behöver gå dit om vi vill prata med nån. Vi behöver inte ringa först. Det är bara att kliva in vilken förmiddag som helst och berätta att man faktiskt behöver sätta sig med en barnmorska och prata en stund.

Jag skickade ett mail till en av läkarna med några frågor. Jag fick inget svar och irriterade mig på att han inte kunde ge mitt mail tre minuter.
Men det gjorde han. Han gav det en halvtimme. För hem i brevlådan kommer ett kuvert med frimärke och mitt namn på. Han skrev ett väldigt varmt och personligt brev med svaret på alla mina frågor.
Underbara männsika.

Nu, om det skulle visa sig att jag blivit gravid hemma i sängen så skulle jag faktiskt känna mig lite... bestulen.
Nu vill jag göra det här. Nu är hjärnan inställd på den här resan och nu är det så jag vill att det ska bli, med allt vad det innebär. Nu vill jag skrivas in och rullas in i en operationssal och be narkossköterskan att pumpa i mig en dos till, och en till. Och jag vill sitta i väntrummet och vara pirrig och förväntansfull inför ultraljudet som ska visa om det finns ägg att hämta.
Men satan i helvete om det INTE finns några.
Då vill jag absolut inte vara med längre.

Sen vore det svårt att bli gravid den naturliga vägen eftersom vi måste ligga med kondom under behandlingen.
Bara det är ju precis hur roligt som helst. Kondom, liksom. Man känner sig som 15 på nytt.

Jag har avslöjat mig för ett gäng som var trogna läsare av den förra bloggen.
Hej på er.
Jag har fått fina mail av er idag. Tack för det!

Men jag måste förtydliga en sak.
Det här är ingen blogg om sorg. Det är absolut inte min avsikt. Det vi går igenom nu är ingen stor sorg. Jag har lagt mycket krut på att beklaga mig i de första texterna, det blir lätt så. Men det är inte meningen att jag ska grina mig igenom den här tiden eller dom här texterna.
Jag mår bra. Jag mår faktiskt jättebra och jag är väldigt lycklig, och glad. Det är P också. Som ju heter D.

Jag höll bloggen hemlig eftersom jag inte visste hur jag skulle presentera den. Jag visste att mina tidigare läsare väntade sig något helt annat än det här. Tillslut bestämde jag mig i alla fall för att lämna ut adressen till ett gäng. Vad man vill göra med den är upp till var och en. Min förståelse för att man inte stannar kvar här när man kommer hit med min förra blogg i färskt minne är stor. Det här är en blogg för en smal publik. Den här bloggen kräver ingen publik alls.
Jag kommer att skriva som det är, på gott och ont. Jag kommer att ha roligt på vägen också, annars skulle jag aldrig syssla med det här.

Jag är jätteglad över den respekt ni har visat genom att lova mig att ni inte ska avslöja vem jag är. Men det har jag aldrig tänkt att be er om. Bloggen var hemlig tills jag avslöjade mig för er. Det vore naivt att tro att jag kan välja mina läsare och få allt på mina villkor.
Nu har jag avslöjat mig och är alltså inte hemlig längre.

Hur långlivad den här bloggen blir återstår att se. Det hela kan vara över lika fort som det har börjat.
Vi får väl se.

Men herregud.
Jag förbrukade sju kanyler. S J U. Jag behövde bara en.
Dom hamnade snett, dom satt löst, jag var dum i huvudet, P vred åt fel håll. Efter många försök med den första sprutan langade jag den i kaklet och tog fram den andra. Då gick det bättre.
Den första är skev på nåt sätt. Jag tänker inte använda den förrän en läkare har tittat på den med stora ögon.

Jag skulle sätta nålen i fläsket. Det gick inte. Jag kutade runt mellan rummen. Stod upp, satt ner, stod upp igen, låg ner.
Gick inte.
Började grina. P vandrade efter mig mellan rummen och sa förståndiga saker.

Efter några kilometers springande mellan rummen kom jag fram till att jag ville ta av mig byxorna. Det kändes tydligen bra. Så jag tog av mig byxorna. Sen var nästa genidrag att jag ville lägga mig ner. Så jag la mig ner.
Och där nånstans lyckades P övertala mig om att han skulle ge mig sprutan. Så fick det bli. Han samlade ihop en fläskkorv mellan fingrarna och satte nålen i mig.

Det kändes inte.
Inte alls. Inte ett jävla dugg.
Kan man ju förstå. En så tunn nål i så mycket fläsk kan givetvis inte göra så mycket väsen av sig.
Men den SÅG för jävla skitäcklig ut.

Så här gör man barn på vår gata i stan.



Snart är det dags för premiärsprutan. Jag har aldrig beblandat mig med kanyler och injektionsvätskor förut.
Jag kanske borde ta mig till en skitig toa på centralen för den rätta stämningen, men risken är för stor att horse-Hasse blir till sig, snor min spruta och blir gravid.
Jag stannar hemma.

En sak till.
Jag har blivit fetare och jag hatar det. Jag hatar det eftersom jag är lat. Hade jag inte varit det hade jag kunnat göra nåt åt det. Men nu är jag lat och orkar inte göra nåt åt fetman, alltså kommer jag att förbli fet även som ogravid.
Usch.

Jag var så upptagen av mig själv mitt i det här att jag glömde bort att vi är två. Allt har kretsat kring mig och hur jag mår, känner, tycker och tänker. Hur medicinen har påverkat mig.
Jag har klagat ljudligt. När det är för varmt, när det är för kallt, när jag har haft huvudvärk, när jag har varit yr. Gnäll, gnäll, gnäll. Det känns liksom så godkänt att gnälla nu så jag passar på.
Dessutom har jag gnällt på P för att han inte har frågat tillräckligt ofta hur jag känner och mår.

På första mötet uppe på sjukhuset blev vi informerade om att en provrörsbefruktning med allt vad det innebär kanske är det jobbigaste man kan gå igenom i ett förhållande.
Samma sak står det i alla foldrar vi har fått med oss hem för läsning i hemmets trygga vrå. Jag har inte läst en enda (bara inledningstexterna), jag har nämligen internet, men det var ju snällt av dom att dela ut foldrar med en tecknad fitta på framsidan.
På sjukhuset har dom berättat att det finns en kurator man kan få prata med om man behöver. Dom har också förklarat att man behöver det även om man kanske inte fattar det.
"Kom ihåg varandra i allt det här. Glöm inte bort kärleken. Glöm inte bort att tänka på något helt annat mellan varven också. Gå ut och ät, träffa vänner. Men prata. Prata så mycket ni bara kan, det är viktigt. Och berätta för omgivningen, för föräldrar och syskon vad det är ni går igenom. På så vis kan ni få stöd och slipper bära allt det här själva".

Vi satt där och log och nickade.
Sen gick vi till garaget och härmade barnmorskan med ironi och sarkasm. Åkte hem och sen dess har allt handlat om mig.

En kväll för några dagar sedan. Stort utbrott på P som förmodligen saknade substans, men jag grät och skrek allt vad jag kunde. För det är det jag gör bäst just nu. Jag irriterar mig på allt, ser alla andras fel och brister och känner mig oerhört liten och oförstådd samt bortglömd. Och han gjorde som han alltid gör, han behöll sitt lugn och försökte istället få fram något vettigt ur allt kaos jag skapade.
Men han tröttnade tillslut. Han började också gapa och skrika, dunka händer i dörrar, kryssa mellan rummen med upprörda steg och kom tillslut in i sovrummet med blöta ögon och frågade, "Har du frågat mig hur JAG mår?".

Pang.

Jag blev tyst och tittade på honom. Såg mitt eget agerande som det mest idiotiska i världen.
Nej, jag har inte frågat hur han mår. Inte en enda gång har jag frågat hur han mår. Jag har bestämt mig för hur han mår.
Jag har bestämt mig för att han går till jobbet, fångar tjuvar, äter matlåda, mmm falukorv idag, trevligt! Åker några varv med tut-tut-bilen, stannar till på macken. Tack för kaffet, inte behöver ni bjuda men okej, jag tar en bulle också. Kommer hem, pussar sin argsinta sambo i pannan, tar en dusch, äter middag, tittar teve. Är nöjd. Promenerar hund, tar en snus. Låser in sig en halvtimme med sportbladet på muggen. Nynnar lite Johnny Cash, tar en folköl. Skruvar upp en hylla, spikar in en spik. Är nöjd, nöjd, nöjd.

Men så var det ju inte.
Så var det ju verkligen inte. Han är livrädd. Förbannat jävla livrädd men han har inte hittat något utrymme mellan mina utbrott att berätta det.
Och jag har inte frågat.
Jag har bara tagit för givet att han mår bra. Som vanligt.
Han är rädd för allt som kan gå fel. För allt som medicinen kan ställa till med. Överstimulering och understimulering som innebär att det inte blir något resultat. Att det inte ska bli någon befruktning, att det inte ska bli några ägg att plocka ut, att det inte ska ta sig om det trots allt som kan gå fel faktiskt blir ett ägg att stoppa tillbaks i min livmoder. Livrädd för äggplockningsdagen då vi ska upp i ottan och skrivas in på sjukhuset. Då jag ska få operationskläder, lugnande och rullas in i en operationssal på en brits. Då jag ska få sprutor långa som slalomstavar där uppe dit solen aldrig når. Att jag kommer ha fruktansvärt ont och blöda massor. Att vi, efter hela den här resan, fortfarande står på noll.
Att det inte fungerar. Det. Här. Heller.

Han mår inte så bra och jag har inte frågat.
Jag har varit alldeles för upptagen av mig själv.

En provrörsbefruktning är kanske det jobbigaste ett förhållande kan gå igenom.
Ja, men nu, NU förstår jag vad dom sa.

Och nu har vi hittat varandra igen efter att ha levt på skilda planeter under samma tak i två veckor.

Det har gått femton dagar nu. 15 dagar med nässpray fyra gånger om dagen. Jag kan inte påstå att tiden gick fort, inte sakta heller. Det tog liksom 15 dagar, helt enkelt.

Från och med idag ska jag bara spraya i ena borren fyra gånger om dagen. Och så en spruta i magen varje kväll.
Det firade jag genom att vakna före jorden börjat snurra imorse och pumpade båda borrarna, precis som vanligt. Jahadå.
Duktig tjej.
Så på det fick jag ju sitta i telefonkö undertiden som kaffet kokade, brödet rostades, ploppade upp, tuggades, svaldes och pillades bort från framtänderna. Hann lösa klart Lätta krysset i Hemmets Journal också som jag påbörjat igår.
Jag prenumererar på Hemmets Journal. Jag är 26 år, har jag sagt det? Jag gör det för att jag är konservativ. För att jag inte orkar med den råa jävla verkligheten i text mer än nödvändigt. För att jag är trött på modetips, tänk dig smal, ät dig vacker, operera dig hit, pumpa dig dit.
Jag. Orkar. Inte.
En gång i veckan kommer Hemmets Journal. Det är helt underbart. Hälften är inte ens läsbart för mig eftersom jag trots min tantighet faktiskt bara är just 26. Men jag och P löser korsorden. Jag dom lätta, han dom svåra, och jättekrysset i mitten tillsammans. Jag hittar recept också. Och hånskrattar åt "Mitt bästa tips".


Ja, telefonkö var det ja. Tillslut kom jag fram och barnmorskan som svarade var märkbart less på alla mindre intelligenta frågor hon får mellan 07:00 och 15:30 i den där telefonen varje vardag.
Hon: Alltså, det är ingen FARA!
Jag: Vad bra. Okej. Bra. Men. Alltså. Okej. Men då sprayar jag bara ena borren resten av dagen då?
Hon: Ja.
Jag: Okej. Så bra. För jag tänkte, det blir ju mer då i alla fall idag, än vad jag egentligen skulle ha. Men det gör inget då, jag ska inte hoppa över en sprayning?
Hon: Nej.

På så vis.

Och jag ser framför mig hur hon sitter vid middagsbordet i radhuset ikväll och beklagar sig. Förbannar sig själv för att hon inte blev trädgårdsmästare, lejontämjare eller något annat där man slipper dumma jävla frågor.

Och då fortsätter jag lite med klagomålen.
Igår slog vallningarna till ordentligt. Med besked. KABOOOM. Ingenting jag haft tidigare har varit i närheten av det som hände igår när det var dags att somna.
Stora vågor av värme liksom rullade genom hela kroppen, gång på gång. Från tårna upp till hjärnan. Jag fick lite panik. Slet av mig toppen och täcket, satte mig upp i sängen och flåsade och sa till P att nu är det fan inte roligt längre. Fick sova med öppet fönster hela natten. Det var skönt. P som fryser om han ska ta ut mjölken ur kylen har haft det lite jobbigt inatt. Men se, det skiter jag i. Att ligga och frysa en natt är ingenting. Och han klagade inte heller. Han frös förmodligen alldeles för mycket för att ens orka klaga.

Jag saknar min gamla kropp.

Det har inte hänt nånting, därför har jag inte bloggat nånting.
Egentligen har det hänt massor.

Jag är trött på det här nu. Väldigt trött. Jag är helt dum i huvudet av sprayen. Jag är så nedreglerad som en människa kan bli nu. Hela poängen med sprayen är att man liksom ska plocka bort hormonerna. Och det funkar.
Indeed.
På Fass.se finns att läsa följande om medicinen jag trycker upp i snoken fyra gånger om dagen:

Allmänna: Viktökning. Huvudvärk, yrsel, trötthet, dåsighet. Ökad eller minskad huvudbehåring.
Cirk.: Palpitationer.
CNS: Sömnrubbningar, nervositet. Känslomässig instabilitet.
Endokrina: Blodvallningar, svettningar, minskat libido. Minskning av bentätheten.
GI: Illamående, kräkningar, diarré, obstipation. Buksmärta.
Hud: Torr hud, akne, exantem.
Luftvägar: Irritation av nässlemhinnan. Lukt och smakförändring. Epistaxis.
Muskuloskel.: Ryggsmärta. Arm- och bensmärta. Smärta i nedre abdomen. Ledbesvär. Muskelstelhet i axel.
Urogenital.: Menstruationsliknande blödning, torr vagina, vaginalflytning, ovarialcystor.
Övriga: Bröstömhet, ökning eller minskning av bröststorlek. Dyspareuni.

Ha.
Ha. Ha.
Eh.
Ja. Nu har jag ju inte drabbats av ALLT det där. Det hade jag dock väntat mig så det här är en dans på rosor i jämförelse med vad jag hade föreställt mig.
Men jag sover illa. Jag vaknar och är orolig i kroppen. Somnar om lika fort igen. Svettas på nätterna. Svettas och fryser, svettas och fryser, svettas och fryser. Får värmeslag på en sekund helt plötsligt, senast igår i en hiss. Eller nej, senast idag i köket. Börjar frysa lika fort.
Har mellan varven en tryckande huvudvärk. Ibland på nätterna, har vaknat av den och legat och inväntat morgonen eftersom det är hemskt långt till medicinskåpet och alvedonen klockan 04.00 på morgonen.
Humöret. Åh. Herregud. Humöret. Som om det inte var svajigt innan. Jag skriker, grinar, skrattar, är överlycklig och skitförbannad en miljard gånger om dagen.
Läskigast är att jag är så dåsig. Det går upp och ner under dagen och märks mest när jag är ute där det rör sig mycket folk. Blicken hänger inte riktigt med, talet liksom släpar en aning.
Igår var vi ute och åt, jag och P. Hela kvällen var som en fylla. Folk rörde sig överallt och det tar liksom tid för mig att fästa blicken.

Annars mår jag bra.
Skitunge.

Imorgon ska jag ÄNTLIGEN få börja med sprutorna. Nålen är tre centimeter lång och ska in hela vägen i fläsket på magen. Varje dag. Med sprutorna får jag mina hormoner tillbaka och kommer förhoppningsvis känna igen mig själv igen.
Hur otrevlig jag än är med hormoner så är jag trevligare än vad jag är utan.

Om ganska precis en månad får vi veta om du är på väg.
Snälla, var på väg.

Jag har längtat efter den här dagen, spraydag 7. Det har varit ett litet delmål liksom.
En vecka.
Gick det fort? Nja.
Men det var inte plågsamt.

Efter en vecka får man förhoppningsvis en blödning. Får man det så är det ett tecken på att nedregleringen med nässprayen fungerar. Och får man en blödning så ska man ringa upp till sjukhuset och berätta det. Man kan få tid ganska snart för blodprov då, tror jag. Kanske även ett vaginalt ultraljus, ett VUL.

Om man inte får en blödning så väntar man en vecka till, sedan ringer man.

Hur gärna man vill ha den där blödningen är svårt att beskriva. Trots att inte alla får den och trots att det inte betyder att det är nåt fel om man inte får den, så välljer man den där blödningen före tio miljoner i ovikta Selmor.
Lätt.

Att slippa vänta en hel vecka till på att få ringa upp skulle kännas som världens seger. Att få ringa redan nu och berätta att man har fått en blödning.
Magi!

Och idag. Där, plötsligt. En liten, liten fläck av blod. Jag såg den! Sen inget mer.
Jag ska inte berätta om hur jag har betett mig för att ta reda på om det möjligtvis finns mer blod. Men jag har verkligen undersökt saken. Det finns lite, lite, liiiite blod.
Det är nog på gång. Så fantastiskt underbart! Jag kanske får ringa upp idag, eller imorgon och berätta att jag blöder!
Jag kanske får komma upp till sjukan och lämna blodprov snart! JA!
Och kanske får jag börja med sprutorna redan om en vecka. Men det är att hoppas på för mycket. Ett steg i taget. Just nu är det en fläck blod som är viktigast av allt här i världen.

Jag är piggare idag, men det hinner ändra sig känner jag redan nu.
Det gör inget. Tröttheten får gärna äta upp mig, bara det kommer mer blod.

Vi kan mest troligt inte få barn genom att gå och lägga oss i sängen vid rätt tidpunkt och göra som man ska göra för att föröka sig.
Det finns för få spermier för uppdraget. För få spermier är resultatet av en testikelcancer som kom och försvann för tio år sedan. Han, min livskarmat och mina framtida barns pappa, har en testikel kvar och med den kan man göra mycket skoj. Barn tillexempel, men inte hemma i sängen utan hos doktorn.

Vi ska genomgå en IVF. En provrörsbefruktning.

Det är okej.
Det är inte mitt livs sorg eller nåt sånt. Inte än.

Till att börja med ska jag gå igenom en behandling med nässpray, Suprecur. Det är ingen enkel sak. Det är på alla sätt och vis en svår sak. Fysiskt och psykiskt
För mig.
Kanske inte för andra. Många som redan har gjort detta, som har gjort det flera gånger, som gör det nu och som i framtiden ska gå igenom detta vill vittna om att det var en dans på rosor.
Andra vill mena att det är precis tvärtom. Vad det nu blir, en promenad på taggtråd?

Ja, en promenad på taggtråd är det.
För mig.
Det spelar ingen roll hur andra hade det, hur andra kände, hur andra tänkte. För mig är bara mina känslor och tankar kring detta min verklighet. Och den utspelar sig nu.
Jag har en månad av nässpray fyra gånger om dagen framför mig. jag har dessutom sprutor i magen att se fram emot, Gonal F. Efter Gonal F-sprutorna är det dags för en ägglossningsspruta. Äggplock hos doktorn, vila, återförande av ägg. Väntan.
Och sen, efter tjugo dagar, kanske ett besked om att du är på väg.
Om det ska jag blogga.

Jag ska berätta om hur livet var, vad som hände, hur vi mådde och hur vi kämpade för att få träffa dig, innan du fanns.
Jag ska berätta för den som vill läsa, för att jag vill berätta, och för att du, som inte finns än, ska kunna läsa det här när du i framtiden finns.

Idag är det spraydag 6.
Jag är oerhört trött. Har sovit väldigt illa inatt. Har ont i brösten och växlar i humöret mellan himmel och helvete.
Mest himmel.