Lost souls
Jag var så upptagen av mig själv mitt i det här att jag glömde bort att vi är två. Allt har kretsat kring mig och hur jag mår, känner, tycker och tänker. Hur medicinen har påverkat mig.
Jag har klagat ljudligt. När det är för varmt, när det är för kallt, när jag har haft huvudvärk, när jag har varit yr. Gnäll, gnäll, gnäll. Det känns liksom så godkänt att gnälla nu så jag passar på.
Dessutom har jag gnällt på P för att han inte har frågat tillräckligt ofta hur jag känner och mår.
På första mötet uppe på sjukhuset blev vi informerade om att en provrörsbefruktning med allt vad det innebär kanske är det jobbigaste man kan gå igenom i ett förhållande.
Samma sak står det i alla foldrar vi har fått med oss hem för läsning i hemmets trygga vrå. Jag har inte läst en enda (bara inledningstexterna), jag har nämligen internet, men det var ju snällt av dom att dela ut foldrar med en tecknad fitta på framsidan.
På sjukhuset har dom berättat att det finns en kurator man kan få prata med om man behöver. Dom har också förklarat att man behöver det även om man kanske inte fattar det.
"Kom ihåg varandra i allt det här. Glöm inte bort kärleken. Glöm inte bort att tänka på något helt annat mellan varven också. Gå ut och ät, träffa vänner. Men prata. Prata så mycket ni bara kan, det är viktigt. Och berätta för omgivningen, för föräldrar och syskon vad det är ni går igenom. På så vis kan ni få stöd och slipper bära allt det här själva".
Vi satt där och log och nickade.
Sen gick vi till garaget och härmade barnmorskan med ironi och sarkasm. Åkte hem och sen dess har allt handlat om mig.
En kväll för några dagar sedan. Stort utbrott på P som förmodligen saknade substans, men jag grät och skrek allt vad jag kunde. För det är det jag gör bäst just nu. Jag irriterar mig på allt, ser alla andras fel och brister och känner mig oerhört liten och oförstådd samt bortglömd. Och han gjorde som han alltid gör, han behöll sitt lugn och försökte istället få fram något vettigt ur allt kaos jag skapade.
Men han tröttnade tillslut. Han började också gapa och skrika, dunka händer i dörrar, kryssa mellan rummen med upprörda steg och kom tillslut in i sovrummet med blöta ögon och frågade, "Har du frågat mig hur JAG mår?".
Pang.
Jag blev tyst och tittade på honom. Såg mitt eget agerande som det mest idiotiska i världen.
Nej, jag har inte frågat hur han mår. Inte en enda gång har jag frågat hur han mår. Jag har bestämt mig för hur han mår.
Jag har bestämt mig för att han går till jobbet, fångar tjuvar, äter matlåda, mmm falukorv idag, trevligt! Åker några varv med tut-tut-bilen, stannar till på macken. Tack för kaffet, inte behöver ni bjuda men okej, jag tar en bulle också. Kommer hem, pussar sin argsinta sambo i pannan, tar en dusch, äter middag, tittar teve. Är nöjd. Promenerar hund, tar en snus. Låser in sig en halvtimme med sportbladet på muggen. Nynnar lite Johnny Cash, tar en folköl. Skruvar upp en hylla, spikar in en spik. Är nöjd, nöjd, nöjd.
Men så var det ju inte.
Så var det ju verkligen inte. Han är livrädd. Förbannat jävla livrädd men han har inte hittat något utrymme mellan mina utbrott att berätta det.
Och jag har inte frågat.
Jag har bara tagit för givet att han mår bra. Som vanligt.
Han är rädd för allt som kan gå fel. För allt som medicinen kan ställa till med. Överstimulering och understimulering som innebär att det inte blir något resultat. Att det inte ska bli någon befruktning, att det inte ska bli några ägg att plocka ut, att det inte ska ta sig om det trots allt som kan gå fel faktiskt blir ett ägg att stoppa tillbaks i min livmoder. Livrädd för äggplockningsdagen då vi ska upp i ottan och skrivas in på sjukhuset. Då jag ska få operationskläder, lugnande och rullas in i en operationssal på en brits. Då jag ska få sprutor långa som slalomstavar där uppe dit solen aldrig når. Att jag kommer ha fruktansvärt ont och blöda massor. Att vi, efter hela den här resan, fortfarande står på noll.
Att det inte fungerar. Det. Här. Heller.
Han mår inte så bra och jag har inte frågat.
Jag har varit alldeles för upptagen av mig själv.
En provrörsbefruktning är kanske det jobbigaste ett förhållande kan gå igenom.
Ja, men nu, NU förstår jag vad dom sa.
Och nu har vi hittat varandra igen efter att ha levt på skilda planeter under samma tak i två veckor.
Jag har klagat ljudligt. När det är för varmt, när det är för kallt, när jag har haft huvudvärk, när jag har varit yr. Gnäll, gnäll, gnäll. Det känns liksom så godkänt att gnälla nu så jag passar på.
Dessutom har jag gnällt på P för att han inte har frågat tillräckligt ofta hur jag känner och mår.
På första mötet uppe på sjukhuset blev vi informerade om att en provrörsbefruktning med allt vad det innebär kanske är det jobbigaste man kan gå igenom i ett förhållande.
Samma sak står det i alla foldrar vi har fått med oss hem för läsning i hemmets trygga vrå. Jag har inte läst en enda (bara inledningstexterna), jag har nämligen internet, men det var ju snällt av dom att dela ut foldrar med en tecknad fitta på framsidan.
På sjukhuset har dom berättat att det finns en kurator man kan få prata med om man behöver. Dom har också förklarat att man behöver det även om man kanske inte fattar det.
"Kom ihåg varandra i allt det här. Glöm inte bort kärleken. Glöm inte bort att tänka på något helt annat mellan varven också. Gå ut och ät, träffa vänner. Men prata. Prata så mycket ni bara kan, det är viktigt. Och berätta för omgivningen, för föräldrar och syskon vad det är ni går igenom. På så vis kan ni få stöd och slipper bära allt det här själva".
Vi satt där och log och nickade.
Sen gick vi till garaget och härmade barnmorskan med ironi och sarkasm. Åkte hem och sen dess har allt handlat om mig.
En kväll för några dagar sedan. Stort utbrott på P som förmodligen saknade substans, men jag grät och skrek allt vad jag kunde. För det är det jag gör bäst just nu. Jag irriterar mig på allt, ser alla andras fel och brister och känner mig oerhört liten och oförstådd samt bortglömd. Och han gjorde som han alltid gör, han behöll sitt lugn och försökte istället få fram något vettigt ur allt kaos jag skapade.
Men han tröttnade tillslut. Han började också gapa och skrika, dunka händer i dörrar, kryssa mellan rummen med upprörda steg och kom tillslut in i sovrummet med blöta ögon och frågade, "Har du frågat mig hur JAG mår?".
Pang.
Jag blev tyst och tittade på honom. Såg mitt eget agerande som det mest idiotiska i världen.
Nej, jag har inte frågat hur han mår. Inte en enda gång har jag frågat hur han mår. Jag har bestämt mig för hur han mår.
Jag har bestämt mig för att han går till jobbet, fångar tjuvar, äter matlåda, mmm falukorv idag, trevligt! Åker några varv med tut-tut-bilen, stannar till på macken. Tack för kaffet, inte behöver ni bjuda men okej, jag tar en bulle också. Kommer hem, pussar sin argsinta sambo i pannan, tar en dusch, äter middag, tittar teve. Är nöjd. Promenerar hund, tar en snus. Låser in sig en halvtimme med sportbladet på muggen. Nynnar lite Johnny Cash, tar en folköl. Skruvar upp en hylla, spikar in en spik. Är nöjd, nöjd, nöjd.
Men så var det ju inte.
Så var det ju verkligen inte. Han är livrädd. Förbannat jävla livrädd men han har inte hittat något utrymme mellan mina utbrott att berätta det.
Och jag har inte frågat.
Jag har bara tagit för givet att han mår bra. Som vanligt.
Han är rädd för allt som kan gå fel. För allt som medicinen kan ställa till med. Överstimulering och understimulering som innebär att det inte blir något resultat. Att det inte ska bli någon befruktning, att det inte ska bli några ägg att plocka ut, att det inte ska ta sig om det trots allt som kan gå fel faktiskt blir ett ägg att stoppa tillbaks i min livmoder. Livrädd för äggplockningsdagen då vi ska upp i ottan och skrivas in på sjukhuset. Då jag ska få operationskläder, lugnande och rullas in i en operationssal på en brits. Då jag ska få sprutor långa som slalomstavar där uppe dit solen aldrig når. Att jag kommer ha fruktansvärt ont och blöda massor. Att vi, efter hela den här resan, fortfarande står på noll.
Att det inte fungerar. Det. Här. Heller.
Han mår inte så bra och jag har inte frågat.
Jag har varit alldeles för upptagen av mig själv.
En provrörsbefruktning är kanske det jobbigaste ett förhållande kan gå igenom.
Ja, men nu, NU förstår jag vad dom sa.
Och nu har vi hittat varandra igen efter att ha levt på skilda planeter under samma tak i två veckor.
Kommentarer
Postat av: Abbes pappa
Jag känner igen mig i så mycket. Vadå?! Har ni gjort IVF? Näe. Men det finns så många paralleller mellan det ni går igenom nu och det vi gick igenom när Abbe föddes. Fokuset på att han skulle överleva så man glömde bort att fråga varandra hur vi mådde. Precis som med dina sprutor och hormoner. Och du beskriver det så fantastiskt bra.
Lova mig en sak. När boken är klar vill jag ha ett alldeles eget dedikerat exemplar. För du inser väl att förr eller senare så måste du skriva en bok? När bebisen(arna) har kommit förstås.
Postat av: L
Jag lovar!
Och det var av den här enkla anledningen som jag bjöd in dig först av alla. Jag kan inte ens föreställa mig vad det är ni har gått igenom. Men jag föreställde mig att du skulle förstå. Och det gör du :)
Trackback
