Innan du fanns

Jag startade morgonen med att, precis som vanligt, köra upp nässprayen i ena borren. Tyvärr undersökte jag inte huruvida borren verkligen var i bruk först utan sprayade bara. Dumt av mig att ta för givet att en borre som är 26 år ska göra sitt enda och väldigt enkla jobb, släppa fram luft.
Borren var inte i bruk. Den var lam, så när jag andades in hände det ingenting och all spray rann ut över läppen.
Duktigt.

D har besiktat sin bil. Och han får ju skylla sig själv som är besviken när han har gått runt i två månader och gapat om att det där kommer att gå så bra. Att det inte finns nåt fel på bilen, att det är en jävla pärla. Yada, yada.
Det var nåt om nån broms som inte var som den skulle. Jag lyssnade inte ens.

Och nu deklarerar han.
Jesus, Maria, Josef och fårskallarna. Inte bra. Ingen framgång. Han vet att han ska få pengar tillbaks. Det gör honom lycklig. Att han sen ska dra av för både det ena och det tredje ger honom migrän.
Han kan mycket han, D. Men något mattesnille är han inte. Inte ens med miniräknare.
Borra och spika, och renovera och tapetsera och jaga mördare och rånare, och lagar och regler, och juridik, och politik och kungar som levde för evigheter sedan och deras fruar och barn och deras förlorade krig och deras ärtsoppedöd, och alla länder i världen och deras huvudstäder och presidenter och diktatorer, och vem är Björn och vem är Benny och SÅNT. Det går bra. Men matte går inte bra.
Så nu har han ringt till Skatteverket tio gånger och varje gång får han nummer hundranånting i kön och då orkar han inte sitta med telefonen vid örat och vänta, så han sätter på högtalaren och lägger telefonen på bordet.
Två gånger i minuten skriker tanten i luren:

"DET ÄR FORTFARANDE KÖ, TACK FÖR ATT DU VÄNTAR. DU HAR NUMMER ETTHUNDRATRETTIOTVÅ I KÖN".

Amen, fyfan. Få tyst på tanten.