Innan du fanns

I förra veckan fick jag ett mail av Ninni Schulman. Trettio mail senare är det nu dags.

Jag flyttar HIT!
Här är en intervju, med tillhörande bild med mycket märkliga färger.


Det är samma blogg, alla texter finns på plats där borta. Bara en ny adress.
Nu går vi dit  och ställer ett skåp där det ska stå, ni och jag.

Trots att det är så tyst här så är det väldigt mycket på gång. Det är därför det är så tyst, tekniken bråkar med mig.
Vad som är på gång får ni se imorgon, stora förändringar blir det.

Sov gott!

Titta!

Och aldrig i hela mitt liv har jag väl blivit så överlycklig av att inte lottas som vinnare.
Jag får en bok i alla fall, trots nitlott. För att min blogg är personlig och fin.
Jag tror jag självdör en smula av stolthet här faktiskt.

När jag och D träffades jobbade jag på ett kontor i stan och han pluggade sina sista månader på polishögskolan.
En studentfjant, tyckte jag då. Det tog ett tag innan jag insåg att det var vi det skulle bli. Att det var meningen så. Att det fanns en osynlig plan för oss.
För D gick det fortare. Jag förstod det när han plötsligt hade tid att komma till mitt jobb varje dag med lunch. Han visade ett enormt intresse för mina hundpromenader och ville väldigt gärna följa med. Inför varje helg kom det sms om middagsinbjudningar till hans ungkarlslya.
Men mest av allt gick vi. Många timmar varje kväll.
Vi gick. Och vi gick. Och vi gick. Och jag tyckte med tiden att han var fantastisk, på alla sätt och vis. Lite för bra för att vara sann. Men jag trodde att jag skulle vara singel. Jag och Fia hade bestämt att vi skulle ha det så.
Det blev inte så.

Tillslut hittade jag mig själv sådär fnittrande överjävligt kär att ingenting annat fungerar. Jag sov inte, jag åt inte, jag gick runt som ett leende fån på jobbet. Slutade jaga personalen med papper och jobb hit och dit som jag alltid gjorde i vanliga fall.

Vi var vakna hela nätterna. Gjorde sånt som nykära människor gör bäst. Det var inte ens jobbigt att ta sig upp i ottan trots noll timmar sömn. Jag kom till jobbet lika glad varje morgon. D satte sig i bilen till Solna och skrev sina tentor.

Det var höst, höst som blev till smällkall vinter. Vi brukar fråga oss själva hur galet det hade blivit om vi hade träffats på våren eller sommaren. Hur mycket hade vi inte gått på kvällarna då? Vi som pulsade runt i två meter snö och höll på att frysa ihjäl, men som gick och gick och gick. För att kvällarna aldrig skulle ta slut. För att det fanns så mycket att upptäcka. Så mycket att fråga, så mycket att höra.
Om det hade varit vår. Om vi tillslut inte hade blivit tvugna att gå in för att inte frysa ihjäl.
Då hade vi aldrig slutat gå.
Hunden var plågsamt trött på att vandra timme ut och timme in genom Uppsala varje kväll. Ibland fick hon stanna hemma och vila tassarna i lugn och ro.

Under den här perioden av eufori bestämdes det att jag skulle inreda hela firman på nytt. Ut med gammalt in med nytt.
Jag spenderade många långa timmar på IKEA och andra möbelvaruhus. Tio nya bord till fikarummet, sextio stolar, ny kaffebryggare, nya gardiner, nya tavlor, nya lampor, nytt porslin.
D var alltid med. Han slutade tidigare, han pluggade hemma, han var ledig. På nåt jäkla vänster var han alltid med. Mycket i skolan var redan färdigt, så gott som bara examen kvar.
Så han hämtade mig på firman. Vi spenderade timmar på IKEA. Tuggade korv, hånglade på lagret, skrattade åt herr och fru Svennebanan i lika träningsoveraller och träskor.

Min chef tyckte att det var en hyvens karl jag hade fått tag i som åkte med mig runt hela stan och lastade in och ut. Till jul satte han upp adventsstjärnor och fixade glödlamporna i alla adventsljusstakar. Till hundra fönster.
Borden och stolarna från IKEA kånkade han upp till fikarummet och skruvade ihop. Själv.
Hela tiden med ett leende på läpparna. Ingenting var jobbigt. Jag bad honom aldrig, han erbjöd sig jämt. Han stod med bilen utanför firman innan jag hunnit få på mig jackan dom gånger vi skulle ut och handla.

Kärleken. Den kärleken.

Idag var vi på IKEA för att köpa en ny garderob till sovrummet.
En garderob.
Idag var det inte jullov på polishögskolan. Idag var det dagen efter nio timmars nattpass i polisbilen.

Här säger han jättefula ord. Helvetes jävla skit, och sånt.


Här säger han könsord.


Här säger han att det är sista jävla gången i hans jävla liv som han köper nåt jävla skit på jävla IKEA där allt kommer i miljarder jävla delar.

Och sen sa han: MEN TA BORT DEN FÖRBANNADE KAMERAN!

Då gjorde jag det. Sen väntade jag en timme innan jag frågade om jag fick lägga ut bilderna i bloggen.
Gissa, svarade han då.
Och nu har jag gissat färdigt.

T :
Du visste säkert var sladden var hela tiden men behövde en förevändning för att få flasha med 1600 besökare. ;-) Skryt-Arne!

Svar:
ÄCSH DÅ! Men nu när vi i alla fall är inne på det.
Hej, jag heter Linda och jag har Uppsalas mest lästa blogg.

VAR fan är min kamerasladd?

Vissa dagar tänker jag att jag ska klä mig lite rockigt. Lite jag-är-26-bast-4-år-kvar-till-30-det-här-är-inte-på-nåt-sätt-patetiskt-bara-jävligt-medvetet-tufft.

Jag drar på mig dom slitna jeansen och rotar fram en av 100 rockiga toppar jag har köpt genom åren i desperata försök att HÄNGA MED i min tid. Toppar som krymper lite mer för varje månad. Hej magtröja.
Jag kan känna rockstjärnan inom mig. Det känns bra. Jag är cool. Ett par solbrillor på det här och sen raka vägen ut i stora världen och se oberörd ut hela långa dagen.
Tills jag ställer mig framför spegeln.

Tänk er Miss Edna goes Keith Richards.
Alltså, det blir ju inte bra.
Hur jag än vrider och vänder på det, hur jag än försöker så är jag verkligen Sveriges yngsta tant.

Igår kom Hemmets Journal. Ett trevligt recept på en mazarinkaka jag måste testa till helgen.
Så himla smarrigt det ska bli!

Nu har jag läst bloggar hela dagen. Bloggar på längden, bloggar på tvären.
Herregud vad vi bloggar friskt om allt och ingenting vi bloggare. Tack för att ni delade med er, jag kommer besöka några igen, och igen, och igen.

Jag har hittat två som jag vill lyfta. Två väldigt olika bloggar. Dom här två var inte dom enda bloggarna som förtjänar uppmärksamhet, men det får räcka med två för den här gången.
Livet är ju långt. Vi ska bli gamla ihop, ni och jag. Vi hinner göra om det här många gånger.

Den HÄR är kul!

Den HÄR är vacker! Trots blognamnet. Jättevacker.

Nu går vi i grupp och hälsar på.

En karta den här gången. En skrivamskin förra gången.
Kunde jag så skulle jag köpa ett bättre begagnat lik, ty jag gillar gamla ting.


Perfekt att rulla ihop och ta med sig i handväskan till krogen. Så är det bara att rulla upp den och lista ut var man bor när det är dags att hitta hem fram mot småtimmarna.
Det var ungefär så jag hade tänkt mig det här. Nykterist som jag är.

Man hade ju lätt kunnat få för sig att D inte är så petig när det kommer till mat. Med tanke på att han föreslog såsen man äter till matjesill med kokt potatis när vi skulle äta gott en kväll.
Man skulle lätt kunna få för sig att D inte är så petig. Men D är petig. Det driver mig till vansinne mellan varven. Som idag.

Jag varvar tvättberget enormus gigantus med texter. Texter som ska läsas, texter som ska skrivas. Mail som ska läsas, mail som ska skrivas. Det är såna dagar man skriver ett inlägg och ber om länkar till andras bloggar. Så kan man varva måsten med nöjen.

D hade en uppgift.
Köpa garderob på IKEA. Nu är det ju inte hans fel, men garderoberna på IKEA är ALLTID slut. Vad är det med folk, knarkars det garderober där ute i landet? Garderoben vi skulle ha var slut idag också. Kommer imorgon.
Jävlaskitvadtröttjagblir.
Då får D i uppgift att köpa mat. Köp nåt som går fort, säger jag till D. Jag håller på att stryka med av hunger här. Köp nåt som är färdigt att sväljas när du kommer hem. Så sa jag. Tydligt budskap om hunger som håller på att döda mig.

D handlar på vägen hem.
Och in genom dörren kliver gastronomen med ingridienser till en jävla gryta.
T I L L     E N    G R Y T A.
Köttet ska brynas, sedan koka i minst en timme.

Den där stora skylten med ett jättestort gult M på som finns efter varenda väg så långt ögat når. Den har aldrig nått iris på D.

Prisa Gud, här kommer bloggåterbäringen.

Ni är väldigt många som läser den här bloggen varje dag. Tack för det! Och för alla fantastiska kommentarer, tack för ALLA fantastiska kommentarer.
Jag skulle verkligen vilja skriva ett personligt svar till var och en, men det går inte. Men jag läser alla, och tackar er i grupp. Jag har valt inställningen som gör att jag måste godkänna kommentarerna innan publicering och på så sätt ser jag varenda rad, och jag suger i mig, snaskar på varenda bokstav. Jag har ofta högläsning av kommentarer för D. Han blir också glad. Han fattar ingenting av bloggar. Han tycker att vi bloggare är ganska dumma i huvudet på sätt och vis, som delar med oss av allt och inget till omvärlden.
Men han har godkänt att hans sambo delar med sig av allt det här, såklart. Annars skulle jag inte göra det.
D först. D är alltid viktigast. Trots att han inte alltid sköter sig och trots att jag måste skälla på honom jättemycket ibland.

Det finns många bra bloggar där ute. Det finns många skitbloggar där ute också.
Det finns många bra bloggar som aldrig får synas så mycket som dom förtjänar.

Nu gör vi nåt åt det.

Nu lyfter vi en bra blogg i den här bloggen. Då kommer den att få synas för tusen läsare och många till, det vore ju skojsigt.
Länka till en bra blogg, din egen eller någon annans här bland kommentarerna. Jag kollar alla länkar och länkar senare under dagen eller kvällen till en blogg som jag tycker är bra.

1. Bloggen ska inte redan ha jättemånga läsare. Då tappar hela grejen sin poäng.

2. Hur många jättemånga läsare är vet jag inte, men den ska inte klättra högt på några listor inne på Bloggportalen, liksom.

3. Den får handla om vad som helst. Ge mig humor, ge mig sorg, ge mig ironi ge mig sarkasm, ge mig vardag, ge mig allt. Men ge mig för helvete inte någon modeblogg där bloggaren i fråga tapetserar bloggen med bilder på sig själv framför morsans spegel. Jag får svåra andningssvårigheter av sånt.

Då kör vi.

Inget mer blod. Inte så mycket som en liten, liten, pytteliten droppe. Ingenting.
Nu får vi leva i tron om att allt är som det ska tills motsatsen bevisas. Det börjar närma sig dagen då vi ska få bevis. En dag jag inte alls längtar efter. Hellre leva i dum ovisshet med inbillad övertygelse om att allt är bra tills motsatsen är bevisad, än att få de där motsatsen bevisad.
Men vi är inte där än. Tack och lov.

Den här bloggen får mitt hjärta att slå frivolter varje dag.
Så anonym. Så bitter. Så full av kärlek.
Det här inlägget är magi.

Han har lovat att jag ska få gifta mig med honom den bittra dagen D hittar Palmevapet, blir miljonär och flyttar till en öde ö med en yngre fru.

Igår efterlyste jag hjälp på twitter. Skrek i högan sky efter någon som kunde göra något åt ett suddigt foto jag har, så att det skulle bli mindre suddigt.
Och hur fantastiskt är det inte att leva i en modern värld? Efter en minut hade Christian Pellving gjort mitt besvär till sitt. Och efter en kvart hade jag nya foton på mig själv i mailen. Snälla, snälla Christian. Som dessutom bor i Sveriges bästa stad.
Kolla in hans hemsida, här.

Skrivmaskinen jag köpte. Det fulaste D har sett i år.
Visade sig även vara det roligaste D har sett i år.


DEN FUNKAR, LINDA, DEN FUNKAR! LINDA, LINDA, LINDA, DEN FUNKAR!

Han har skrivit en dikt till mig.
Nåt om hålet i ozonlagret. Jättefint.