Dag 7

Jag har längtat efter den här dagen, spraydag 7. Det har varit ett litet delmål liksom.
En vecka.
Gick det fort? Nja.
Men det var inte plågsamt.

Efter en vecka får man förhoppningsvis en blödning. Får man det så är det ett tecken på att nedregleringen med nässprayen fungerar. Och får man en blödning så ska man ringa upp till sjukhuset och berätta det. Man kan få tid ganska snart för blodprov då, tror jag. Kanske även ett vaginalt ultraljus, ett VUL.

Om man inte får en blödning så väntar man en vecka till, sedan ringer man.

Hur gärna man vill ha den där blödningen är svårt att beskriva. Trots att inte alla får den och trots att det inte betyder att det är nåt fel om man inte får den, så välljer man den där blödningen före tio miljoner i ovikta Selmor.
Lätt.

Att slippa vänta en hel vecka till på att få ringa upp skulle kännas som världens seger. Att få ringa redan nu och berätta att man har fått en blödning.
Magi!

Och idag. Där, plötsligt. En liten, liten fläck av blod. Jag såg den! Sen inget mer.
Jag ska inte berätta om hur jag har betett mig för att ta reda på om det möjligtvis finns mer blod. Men jag har verkligen undersökt saken. Det finns lite, lite, liiiite blod.
Det är nog på gång. Så fantastiskt underbart! Jag kanske får ringa upp idag, eller imorgon och berätta att jag blöder!
Jag kanske får komma upp till sjukan och lämna blodprov snart! JA!
Och kanske får jag börja med sprutorna redan om en vecka. Men det är att hoppas på för mycket. Ett steg i taget. Just nu är det en fläck blod som är viktigast av allt här i världen.

Jag är piggare idag, men det hinner ändra sig känner jag redan nu.
Det gör inget. Tröttheten får gärna äta upp mig, bara det kommer mer blod.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0