Man pratar inte om sånt här

Det har jag förstått. Innan vi hamnade i den här cirkusen så kände jag till ett annat par som redan gjort hela resan, en väninna till en väninna.
Sen var det stopp. Från verkligheten hade jag inga berättelser att hämta. Fick nöja mig med att glo på de andra paren i väntrummet uppe på sjukan.
Det är en speciell stämning i det väntrummet. Man sitter tätt, tätt intill sin partner och säger ingenting. Man kanske viskar nåt allmänt om att det är fint väder eller så. Man talar till varandra som man talar till en kollega man kännner ytligt.
"Skönt att solen skiner", säger man lite artigt till han man delar livet med.
Man tittar på dom andra paren som är där av samma anledning.

Man har lust att säga:
"Kan vi inte träffas och käka sen, hela högen? Vi träffas på Gunnars Grill om tre timmar när alla har sina besök avklarade och pratar ihjäl oss om det här! Vi, som är här av samma anledning. Som går igenom det här på samma ställe, vid samma tidpunkt. KOM IGEN!"

Och man ser framför sig hur alla spännningar liksom skulle släppa. Hur alla uppdragna axlar skulle ramla ner i rätt position och hur alla skulle börja andas igen. För andas är ingenting man ägnar överdrivet mycket tid åt i det där väntrummet.

Men så säger man ju inte. Man tittar bara. Sneglar lite försynt och landar med blicken på någon ful tavla istället. En tavla som förmodligen har en tung betydelse om livet och döden och sånt som tavlor på sjukhus brukar betyda.
Man kanske går helt jävla bananas och sträcker sig efter en tidning som ligger på bordet i mitten. Liksom skär med armen rakt igenom spänningarna i luften och drar åt sig den där tidningen.
Amelia.
Med Amelia Adamo på framsidan. Amelia gillar Amelia. Det är bra. Jag gillar inte Amelia, huvudsaken är att hon gillar Amelia. Vem fan är jag att inte gilla eller ogilla Amelia, ingen alls. Men jag ogillar i alla fall. Just därför, för att hon placerar sig själv på alla omslag till alla sina skittidningar som står för så mycket strunt. Men det är väl bara jante. Förlåt mig.

Och man läser rubrikerna på framsidan och verkar intresserad. Hoppas att sköterskan ska komma och ropa upp ens namn någon jävla gång så man slipper sitta som en idiot och läsa rubriker. Men sköterskan kommer ju aldrig och tillslut måste man börja bläddra i tidningen också. Det vill man inte göra för högt. Man vill inte prassla och ha sig för då drar man uppmärksamhet till sig och det vill man inte. Man vet redan att dom andra paren sitter och sneglar åt ens håll och undrar om man är där för att man föddes med äggstockarna i halsen eller om det kanske finns en lättare förklaring. Det räcker så. Man vill inte bli glodd på i onödan för att man prasslar.

Så går det till. Till och med där i väntrummet där vi alla går igenom samma sak är vi väldigt upptagna med att se så upptagna ut som möjligt för att det uppenbara inte ska bli för uppenbart.

Men vi har inte gjort någon hemlighet av det här. Vi tycker inte att det är konstigt och vi känner oss inte så jävla utsatta. Bara ibland. När man bryter ihop lite mellan varven. Ingen fara.
Det hela är ju så enkelt.
P hade cancer för tio år sedan och det har visat sig att det ställer till det för oss nu. Inga konstigheter. Sånt som händer. Han överlevde en cancer och att man kan behöva hjälp på vägen nu är obetydligt, egentligen.
Först grät vi mest hela tiden och tyckte att livet var orättvist. Det tog tid innan vi landade i det här, innan vi insåg att det är såhär det måste gå till. Det tog tid. Konstigt vore det väl annars.
Men nu har vi landat. Det är såhär det är och det är ingen hemlighet. Och när vi började berätta för folk i vår omgivning så kröp det ju fram både här och där att den och den också gjort IVF. Vilket är helt logiskt för på sjukhuset fick vi information om hur många par det är som går igenom en eller flera IVF varje år. Shitloads.
Det finns IVF-folk överallt, det finns IVF-ungar i varenda lekpark. Men folk pratar inte om det. Av olika anledningar. Vissa orkar inte, många tar för givet att det är sånt man inte pratar om, andra vill behålla det för sig själva.

Jag berättar för alla.
Det blev mitt sätt.

Just nu känner jag mig lyckligt lottad. Jag är lycklig över att vi får gå igenom det här.
När vi kontaktade sjukhuset efter många misslyckade försök så var det med inställningen att vi skulle få komma upp dit och kanske lämna nåt prov, och så skulle läkaren säga "Det är inget fel på er. Gå hem och ligg lite så tar det sig med tiden ska ni se".
Det blev inte så.
Vi fick komma upp och lämna prover. Och vi fick läkartider och tider med barnmorska. Och på första mötet med läkaren hade hon ett papper framför sig med våra resultat. Våra resultat intill en stapel med normala resultat.
Och hon tittade på pappret och hon tittade på oss. Underbara doktor Sara från landet på andra sidan atlanten. Världens trevligaste brytning har hon. Två äpplen hög, hon nådde upp till naveln på mig. Upp till knäskålarna på D.
Och hon la huvudet på sned och värmde oss med varma blickar och berättade att det nog behövs hjälp på traven.

När vi gick där ifrån var jag tom. D var tom. Vi var tomma. Vi var förvånade. Det var ju inte SÅ det här skulle bli, tänkte vi.
Men så blev det och cirkusen rullade igång. Hela tiden hoppades vi att det skulle gå den naturliga vägen i alla fall. Vi räknade dagar hit och dagar dit, använde alla ägglossningstest vi hade köpt på oss. Höll hoppet vid liv.
Men det kom mens varenda månad i alla fall.

En månad trodde jag att det hade tagit sig. Jag var övertygad.
Vi var hemma hos mamma och pappa på middag. Storebror och hans familj var också där. Det blev en diskussion om nånting, nåt obetydligt. Jag fick ett utbrott på min bror. Jag blev så jävla arg på honom, och på pappa. Dom tittade på mig och liksom undrade vad fan det var med mig. Argare blev jag. Så arg att jag gick ut på balkongen. Där ute började jag gråta. Hulkade, hulkade, snyftade, snyftade. Och då slog det mig att jag var så instabil att det bara måste betyda en hormonrubbning, en hormonrubbning eftersom jag var gravid.
Jag berättade för D, och han trodde också. Vi vågade tro och självfallet kom alla tecken som ett brev på posten. Det var ömma bröst hit och illamående dit.
Men gravtestet visade samma resultat som alla andra gravtest.
Jag var inte gravid. Jag var bara hormonrubbad ändå. Ett känslomässigt vrak. Och där och då kom jag fram till att IVF inte är så jäkla dumt ändå. Man ORKAR inte hoppas och vänta och känna och tänka månad efter månad. Man vill ha hjälp tillslut.

Och nu, när vi är mitt i det här så skulle jag inte vilja vara utan det.
Det här blev vårat sätt och just nu känns det viktigt för mig, för oss, att få göra det här med allt vad det innebär. Jag är glad över att vi bor i ett land där vi får all den hjälp vi behöver. Att det finns så underbara sekreterare, undersköterskor, sjuksköterskor och läkare uppe på Akedemiska sjukhuset som vill hjälpa oss med det här.
Som svarar på våra mail och telefonsamtal. Som säger till oss att vi bara behöver gå dit om vi vill prata med nån. Vi behöver inte ringa först. Det är bara att kliva in vilken förmiddag som helst och berätta att man faktiskt behöver sätta sig med en barnmorska och prata en stund.

Jag skickade ett mail till en av läkarna med några frågor. Jag fick inget svar och irriterade mig på att han inte kunde ge mitt mail tre minuter.
Men det gjorde han. Han gav det en halvtimme. För hem i brevlådan kommer ett kuvert med frimärke och mitt namn på. Han skrev ett väldigt varmt och personligt brev med svaret på alla mina frågor.
Underbara männsika.

Nu, om det skulle visa sig att jag blivit gravid hemma i sängen så skulle jag faktiskt känna mig lite... bestulen.
Nu vill jag göra det här. Nu är hjärnan inställd på den här resan och nu är det så jag vill att det ska bli, med allt vad det innebär. Nu vill jag skrivas in och rullas in i en operationssal och be narkossköterskan att pumpa i mig en dos till, och en till. Och jag vill sitta i väntrummet och vara pirrig och förväntansfull inför ultraljudet som ska visa om det finns ägg att hämta.
Men satan i helvete om det INTE finns några.
Då vill jag absolut inte vara med längre.

Sen vore det svårt att bli gravid den naturliga vägen eftersom vi måste ligga med kondom under behandlingen.
Bara det är ju precis hur roligt som helst. Kondom, liksom. Man känner sig som 15 på nytt.

Kommentarer
Postat av: Josefine

Hej.

Jag ville bara säga att jag trllat in här och läst. Vad stark du är och tack för att du delar. Kram j

2009-04-19 @ 23:53:50
URL: http://staccato.se
Postat av: Mimmi

Du skriver så grymt bra! Det här ämnet bör synas mer, är själv IVF-barn och på den tiden var det inte alls vanligt. Jag är 19 år idag. Men mina föräldrar pratade mycket om det och för mig har min "bakgrund" aldrig varit någon hemlighet :) Önskar er all lycka!

2009-04-20 @ 08:40:33
Postat av: Madde

Hittade hit via silverfisken. Börjar i rätt ända, men skall fortsätta läsa resten nu! So far so grymt!

2009-04-21 @ 10:58:46
URL: http://madelenrisberg.wordpress.com
Postat av: Veronica

Härligt med en IVF-blogg i lättsam och skämtsam ton. Ni gör helt rätt i att vara öppna med er situation. Det var vi med och jag tror att det var så vi klarade oss igenom all besvikelse, sorg och alla bakslag. Att man gång på gång får berätta sin historia och genom att sätta ord på det även få en större acceptans. Jag önskar er lycka till och hoppas att det inte dröjer alltför länge tills ni har ert lilla knyte.

2009-04-21 @ 16:21:42
URL: http://akashas.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0