Innan du fanns

Jag börjar så smått att må illa av oro. Jag gör lätt det. Jag jagar upp mig för ingenting, och det här är inte ingenting så den här gången jagar jag upp mig med all rätt.
På sätt och vis ska det bli mysigt. Upp tidigt, tidigt. Duscha, äta frukost, försöka att inte låta stressen ta över hela hjärnan på mig och med det börja gapa och skrika på D.
Vara snäll!
Och vi ska ju kalla fram simmarna där på morgonen. Ut ur pungen ska dom, ner i röret, på med locket.

Andra som försöker få barn kan försöka ligga lite romantiskt när dom vet att chansen att det blir barn är som störst. Då kan man lägga dom vildaste sexlekarna åt sidan och ha sex som osar kärlek, öm och fin kärlek.
Men det kan inte vi, för vi ska inte ligga med varandra, vi ska pricka rätt raka vägen ner i ett plaströr. Hur man än vrider och vänder på det så är det inte romantiskt. Hur mycket man än försöker och anstränger sig så är det verkligen inte vackert. Men det behöver inte bli katastrof heller. Man kan göra det så fint som det går. Och man kan skratta åt hela situationen också, man får det. Och när D är färdig kan vi hålla upp provröret och säga hej till bebisen.
"Hej på dig, nu jävlar klamrar du dig fast där inne i ägget så ses vi igen i januari". Så kan man säga.

Vi ska få ett eget rum. Vi ska hinna andas lite där på morgonen innan det är dags. Jag ska få lugnande och en kanyl i handen där morfinet ska in sen.
Vi ska ligga i en sal på lasarettet och vara glada över att vi äntligen är framme.

Jag är oerhört orolig och rädd för allt som kan gå fel. Det är mycket som kan gå fel. Vi kan redan imorgon få veta att det inte går. Det kan vara nåt fel, ägg hit och ägg dit. Så mycket kan ha gått fel redan nu där inne i magen utan att jag vet om det.
Ingen värk idag. Av det blir jag sjuk av oro. Det värker inte äggstockarna. Alla andra jag har läst om hade fruktansvärt ont dagen innan äggplocket. Det kanske blev fel igår när vi blandade vätskorna till ägglossningssprutan. Timmarna går och för varje timme som går är jag rädd att det var timmen som just gick som allt hände. Som allt gick fel.

Det är 25% av IVF:en som resulterar i en bebis.
25%
Då är det 75% kvar som inte gör det.
Fighting against the odds.
Det känns ju sådär. Det känns ju inte alls bra. Det får mig att vilja kräkas mellan varven.

Och hur ska vi orka en gång till om det här inte går?
Jag förstår inte det. Just nu förstår jag inte det och just nu gör det ingenting för just nu behöver jag inte tänka på om, och jag behöver inte tänka på när, men det är ju det enda jag tänker på. Såklart.
Går inte det här så dör vi inte. Man dör inte. Man klarar det här och så mycket mer. Solen går upp i alla fall, det blir vår, sommar, höst vinter och vår på det igen i alla fall. Vi kommer att skratta igen.
Och vi har varandra, jag och D. Och vi har familjer, fantastiska familjer och vänner som kan krama om och torka tårar.

Jag är sjuk av oro, och alldeles överlycklig av förväntan.
Klockan 08.00 imorgon stannar vår värld. Och antingen så börjar den snurra ganska fort igen, eller så kommer den att stå alldeles still en lång tid framöver.

Jag krattade tre meter utan att tänka på äggplock.
T R E långa meter. Inte illa, inte illa alls.

Idag var det första dagen på en månad som jag inte behövde ställa klockan för att spruta nässpray i borrarna. Idag var det första morgonen på en månad som jag kunde sova lite längre. När klockan har ringt varje morgon den här månaden har jag vaknat och inte kunnat somna om. Oftast har jag vaknat före väckarklockan i lite panik och trott att jag försovit mig. Det gjorde jag aldrig.
Idag behövdes ingen väckarklocka. Jag har tagit min sista puff. Idag skulle jag testa på hur det känns att vara utvilad en söndag som alla andra.

Därför, och endast därför, väcktes jag 06:52 av att hunden med den jättelilla hjärnan drabbats av plötslig kissattack och måste ut. Ni vet hunden som HATAR att gå upp tidigt. Hunden man får TVINGA ut på vardagarna när det inte går för sig att ligga och grisa halva dagen. Den hunden.
I hallen stod eländet och skrek åt mig att rappa på. Och så mycket fula tankar som flög genom skallen på mig då. Ja, hoppsan hejsan. Jag visste inte att jag satt inne med så mycket hemskheter.
Nu vet jag.

Jag är så jävla groggy i skallen nu. Om det är ägglossningssprutan eller sömnbristen som är orsaken vet jag inte. Men det känns som en fylla det här.

Jag åkte ut till storebror med familj undertiden som D jobbade idag. För att fördriva tid. För att umgås. För att det alltid är som att vara hemma fast borta. För att klockan skulle bli åtta någon jävla gång.
Och väldigt fort går det när man har så här kul.


Efter avslutat arbetspass kom D.
Ni som läste förra bloggen har sett den här stora näsan förut. Näsan, även kallad snorschen.


Och sen var det dags.
Jag, D och svägerskan installerade oss i lämpligt rum på övervåningen och började blanda ägglossningsvätskor hit, och ägglossningsvätskor dit. Svägerskan är spruträdd och var närvarande i studiesyfte. D sa hundra gånger att jag skulle ligga still och vila efter sprutan. Han vinglade lite lätt på hälarna när det hela var över.
Men så är han alltså jävligt nålkänslig. För nålen var yttepyttemini. Titta.


Gud, jag bara skojade. Med den nålen blandade man vätskorna.
Med den här sprutade man in dom i tjockset på magen.


Och det hela skedde med pompa och ståt. Jag pressade in den, svägerskan sa, "iiiih, åh vad du är duktig!"  D bleknade en aning men såg samtidigt väldigt stolt ut och sträckte på sig fyra meter. Det är hans barn som tillverkas, man får ju förstå killen.
Efteråt lutade sig D ner och pussade mig med sin stora snus. Först kom snusen, sen kom D.
Segerpuss.
Det är över nu.

Alltså, vem fan försöker jag lura varje gång jag säger att det är över nu? Mest troligt mig själv. Men jag går liksom inte på det. Nej, det är verkligen inte över nu. På måndag ska dom SUGA ut äggen med en JÄTTELÅNG nål ur snippelisnuppan på mig.
Å MAJ GAD, jag måste vara mycket svagt begåvad som utsätter mig för det här. Nålar som SUGER ägg.
Men samtidigt, så jävla häftigt det ska bli. Och nu är det på gång, det värker i magen.
Världens underbaraste värk.

Det måste gå.

När du har fem sekunder över nästa gång.
Vandra ut i köket och plocka fram malen vitpeppar. Skruva av locket och sniffa doften.

Berätta för mig vad det är du känner.
Jag kan berätta redan nu att det luktar kobajs. Identiskt med doften som piskar en i ansiktet om man kliver in i en ladugård.
Piss och skit, liksom.
Det där vi häller över maten. Det är synd om människorna, som Strindberg sa.

Nu är det snart över. Ikväll tar jag ägglossningssprutan och sen är det över.
Det är det ju verkligen inte alls det. Men på sätt och vis så är det över. Behandlingen är över. Inga fler sprutor, inga fler puffar med nässprayen som rinner ut över läppen för den här gången.
Går det vägen nu så behöver jag inga fler nålstick förrän det är dags för lillebror eller lillasyster. Kanske inte ens då. Om doktorn får ut många ägg på måndag, och om D får fram många starka simmare, så kan det bli flera ägg som befruktas och celldelning som fortsätter som den ska.
Då får jag tillbaks ett ägg, och resten åker in i frysen. Sen tinar man dom andra äggen när det är dags för syskon. Eller för ett nytt försök om det här inte lyckas. Och klarar äggen upptiningen så behöver jag ingen hormonbehandling den gången, då försöker man stoppa tillbaks ett utan sprutor och spray.

Jag vaknade före sex. Som ett ivrigt barn på juafton.
Tog med mig hunden ut och inbillade mig att det var 25 grader varmt. Det var det verkligen inte, men med lite inbillning gick det bra. Hunden var inte glad. Hon hatar att gå upp tidigt så henne fick jag kuta efter mellan rummen med kopplet när hon försökte komma undan.

Och nu vet jag inte var jag ska ta vägen med mig själv. Det finns massor av energi där inne. Jag har skickat ett sms till storebror och berättat att jag har för avsikt att spendera dagen på deras gräsmatta i solen.
Där ute på landet finns det en liten Linn och en lite större Jacob som får timmarna att gå smärtfritt.

Innan dess har jag en bokrecension att skriva.
En viktig liten bok om ett viktigt och stort ämne. Mer om den längre fram, när jag får tillåtelse av författaren i fråga att tycka och tänka även i bloggform.

Herregud. Det har gått 25 dagar nu. Jag kan inte fatta det.
Jag bröt bara ihop tusen gånger. Det var värt varenda sekund, varenda tår. Många gånger om.
Och tänk, tänk, tänk, just precis nu finns det ett ägg i min mage och en spermie i konstapelns pung, som kanske, kommer ut som en liten människa i januari.
God damn fantastic!

Ingen hade berättat att man blir översexuell av sprutorna. Men det blir man. Eller i alla fall jag.
Det närmar sig ägglossning. Äggen växer och frodas där inne. Min hjärna sänder signaler om parning. Para dig kvinna, säger hjärnan. För så fungerar hjärnor och sånt kan man inte rå över. När äggen värker vill kroppen para sig. Vi är faktiskt bara djur på två ben, inte glömma.
Jag tittar på D och tycker att han är ett vandrande samlag. Dreglar som en skinnkjolskärring på jakt efter ett läckert ragg i kön till garderoben kvart i tre på morgonen.

Så nu vill jag para mig.
D får inte para sig förrän han ska para sig med ett provrör på måndag morgon.

Ack så jävla ljuvligt då.
Man kan äta lösgodis tills man mår så illa att man inte orkar tänka på sex. Där har vi en plan.

Tänk om jag dör på måndag.
Det händer kanske en gång på miljarden att en kvinna i Sverige dör vid ett äggplock. Tänk om det står miljard på min kölapp. Det gör det SÄKERT.

Tänk om D svimmar.
Han ska vara mitt stöd. Han är mitt stöd. Men han blir lätt lite knäsvag på sjukhus. Han är en märklig figur.
Han är polis. Han har sett mycket äckligt. Det är blod som sprutar, lik som ruttnar, kladd och usch och blä. Sånt klarar han av. Det går bra, det är vardag.
Men när vi är på sjukhus tillsammans börjar det snurra i hjärnan på honom. När vi var på informationsmötet med barnmorskan så visade hon bilder på hur äggplockeet ska gå till. Eller, hon visade inga bilder, hon visade EN bild. En bild som föreställde en tecknad livmoder och en nål som sög ägg. Det var det hjälpmedlet hon hade. Resten fick hon förklara verbalt.

När vi kom ut från rummet kutade D raka vägen till väntrummet och kastade sig i en av sofforna. Och jag stod en bit bort i korridoren och undrade vad fan han sysslade med. När jag tittade närmare så såg jag vad det var frågan om för ögonen åkte runt som en kräkframkallande attraktion på Liseberg i huvudet på honom.
Efter en liten stund gjorde vi ett försök att närma oss hissen. När vi stod där och väntade så försvann han. I ögonvrån såg jag hur han började kuta in på avdelningen igen.
Alltså, tuff karl det där.

Han vinglade och gnällde och betedde sig. Jag fick leda honom till en av sofforna och börja leta efter en plastmugg till lite vatten.
Vatten är ju lösningen på allt, det har man ju sett på teve. Så fort det har hänt nåt i en film så får folk vatten. När prästen och polisen kommer hem och knackar på hos frun för att berätta att hennes man just hittats brutalt mördad så berättar dom det först, sen frågar dom om hon vill ha vatten. Och det vill hon alltid i alla filmer. Som om vatten vore flytande Sobril.
Well.
Jag hittade ingen mugg så jag fick fråga en av sköterskorna som sprang förbi. Och vi hånskrattade lite åt D bakom hans rygg undertiden som hon fixade fram ett glas saft. Det levererade hon till honom med bebisröst och han kände sig mycket omtumlad.
Jag stod två meter bort och undrade i mitt stilla sinne hur människan skulle kunna ta sig själv på allvar igen efter den här händelsen. En TECKAND bild på en livmoder och en nål och han höll på att självdö. Det är långa nålar upp i håligheter som gör honom yr.
Men det var mig det gällde. Han vet ju inte ens hur det känns att ha en livmoder.
Jag behövde ingen saft.

Men sån är han, konstapeln. Och på måndag ska vi på äggplock och meningen är att han ska vara mitt stöd. Men det fattar jag ju redan nu hur det kommer bli med den saken. Han kommer tuppa av och hyperventilera och ramla ihop och kvida. Och han vill absolut inte visa för omvärlden att han inte pallar trycket så han kommer anstränga sig så hårt att han glömmer att andas och svimmar av det också.

Tur för mig att dom bjuder på morfin.

Har man undersökt hur många flickvänner som har dödat sina män under en IVF-behandling?
Finns det någon statistik på det? Det är nu mycket övertygad om att en av biverkningarna av medicinen är att man vill ha ihjäl karlfan.

Men det står det ingenting om i böckerna. Inte ett ord i nån folder från Landstinget. Ingenting i listan över biverkningar man fick med medicinerna.
Förmodligen har ingen hormonstint kärring ringt till doktorn och sagt att dom dödade sambon och att det är medicinens fel. Ingen har erkänt så det kommer aldrig fram till den där personen som skriver listan över biverkningar.

Biverkningar
Vanligt förekommande, fler än 1 av 100 drabbas:
Huvudvärk, viktuppgång, yrsel.
Mycket vanligt förekommande, fler än 99 av 100 drabbas:
Plötslig lust att mörda.

Snart är det måndag.

Jag startade morgonen med att, precis som vanligt, köra upp nässprayen i ena borren. Tyvärr undersökte jag inte huruvida borren verkligen var i bruk först utan sprayade bara. Dumt av mig att ta för givet att en borre som är 26 år ska göra sitt enda och väldigt enkla jobb, släppa fram luft.
Borren var inte i bruk. Den var lam, så när jag andades in hände det ingenting och all spray rann ut över läppen.
Duktigt.

D har besiktat sin bil. Och han får ju skylla sig själv som är besviken när han har gått runt i två månader och gapat om att det där kommer att gå så bra. Att det inte finns nåt fel på bilen, att det är en jävla pärla. Yada, yada.
Det var nåt om nån broms som inte var som den skulle. Jag lyssnade inte ens.

Och nu deklarerar han.
Jesus, Maria, Josef och fårskallarna. Inte bra. Ingen framgång. Han vet att han ska få pengar tillbaks. Det gör honom lycklig. Att han sen ska dra av för både det ena och det tredje ger honom migrän.
Han kan mycket han, D. Men något mattesnille är han inte. Inte ens med miniräknare.
Borra och spika, och renovera och tapetsera och jaga mördare och rånare, och lagar och regler, och juridik, och politik och kungar som levde för evigheter sedan och deras fruar och barn och deras förlorade krig och deras ärtsoppedöd, och alla länder i världen och deras huvudstäder och presidenter och diktatorer, och vem är Björn och vem är Benny och SÅNT. Det går bra. Men matte går inte bra.
Så nu har han ringt till Skatteverket tio gånger och varje gång får han nummer hundranånting i kön och då orkar han inte sitta med telefonen vid örat och vänta, så han sätter på högtalaren och lägger telefonen på bordet.
Två gånger i minuten skriker tanten i luren:

"DET ÄR FORTFARANDE KÖ, TACK FÖR ATT DU VÄNTAR. DU HAR NUMMER ETTHUNDRATRETTIOTVÅ I KÖN".

Amen, fyfan. Få tyst på tanten.

D gratisläser.
"Nämen! Här står det att en hamster kan knulla 75 gånger om dagen, hihi!"

Doktor K tittade. Och tittade, och tittade.
Och mitt hjärta bultade, och bultade, och bultade. På en pall intill gynstolen, uppe vid mitt huvud satt D och andades i mitt öra. Vi tittade på skärmen. Man såg ingenting. En ultraljudsbild är ingenting för ett otränat öga och när man dessutom letar efter nånting som man inte vet hur det ser ut på en ultrljudsbild så är det svårt. För oss.

Vi letade och letade med ögonen över skärmen men fattade ingenting. Allt såg ut som en, som en, ja, som en capricciosa.

D började krama min hand och där nånstans blev jag orolig. Insåg att nånting var fel. Såg hela världen ramla ihop utanför fönstret. D kramade hårdare och lutade sitt huvud mot mig. Och ont gjorde det helt plötsligt. Det började göra ont i äggstockar och livmoder när doktorn vred runt med sin kamera i pizzan.

Så började han prata då.
Här har vi ägg, Och här, Och här, Och här! Oj så fina. Ser jättebra ut. Och här har vi ägg, och här. Och här. Vi ska mäta alla äggen. Ser bra ut. Vad duktig du är på att producera ägg, Linda! Och till andra sidan. Och där fanns det ägg. Det var ägg så långt ögat nådde. Fina ägg. Och med det byggdes världen upp utanför fönstret igen. Och solen lös lite starkare än vad den någonsin har gjort.

Och K tittade lite till och var nöjd. När han satte sig vid datorn igen och jag hade fått på mig kläder så var det dags för domen.
"Det är på gång ordentligt där inne. Det blir äggplock på måndag klockan 08.00".

Och då fylldes mina tårkanaler.
Och jag och D ville helst sätta oss i knät på doktor K och pussa ihjäl honom. Men vi lät honom vara. Tackade så mycket för oss och gick ut i verkligheten igen. Till en barnmorska som berättade om hur jag ska ta ägglossningssprutan på lördag. Om hur det kommer att gå till på måndag.

PÅ MÅNDAG! TACK SÅ MYCKET!

Och när vi kom ner till garaget igen och fick syn på den här så sa D, " Och här står äggplockningsmaskinen".
Är han pedagogiskt jävla jättehandikappad? Svar ja.


Herregud. Det här går som det ska. Lite till, så är vi snart där.

Det står en hund på köksbordet och slickar resterna från en tallrik med kalla makaroner och majonäs. Polismat efter avsutat arbetspass.
Ibland hatar jag dom där två.

Om nån vill anmäla oss som olämpliga föräldrar redan nu så går det jättebra.
Jag skriver under jag också.

Jag berättade för en barndomsvän om IVF:et för två veckor sedan när vi pratade i telefon. Vi är inte bästa kompisar, vi umgås knappt. Men vi ringer då och då för att uppdatera oss. Vi har känt varandra i 25 år.
Hon lyssnade och frågade. Jag berättade. Hon berättade att hon har träffat en kille och jag lyssnade och frågade. Hon berättade. Det har varit ganska struligt med karlarna i hennes liv och jag hoppas verkligen att hon har träffat rätt den här gången.
Hon längtar efter stabilitiet. Hennes biologiska klocka tickar så fort att hon kommer bli pensionär innan fyrtio fyllda.

Ikväll ringde jag för att fråga hur det går. Det går bra. Dom träffas, dom håller handen, dom pussas, dom talar om livet. Dom skyndar sakta. Det går åt rätt håll.

När jag hade frågat färdigt så skulle hon gå och skita.
Tack och hej.

Alltså. JAG DÅ?! Alla frågor om hur JAG har det, om hur JAG mår, va?
Är det verkligen bara jag på hela jävla jorden som har fattat att det är jag och ingen annan som är universums mittpunkt just nu?
Hur kan folk hitta tid i sina liv till att sitta och skita i lugn och ro när jag håller på att värpa ägg?

Det är frågan.

MONA :
I Bromma finns det mycket bra polskor att anlita. Du borde ju ha en hel del studenter i byhålan däruppe....

Svar:
Släpper jag in någon i misären kommer ryktet att sprida sig och med det kommer vårt spermaprov bli det första spermaprov som Socialtjänsten placerar i en fosterfamilj.
Så, nej tack. Jag måste nog fixa det här själv.

Hade det inte varit för att jag är hemskt rädd för att ni ska tro att jag är psykopat så hade jag knäppt ett kort på diskbänken som förklaring till varför jag är så tyst idag.
Jag har ganska mycket att ta hand om i köket. Vår diskmaskin är sönder. I väntan på att den ska laga sig själv har vi sedan i förrgår tryckt ner all disk i diskhon. När diskhon tog slut började vi använda oss av diskbänken. När diskbänken tog slut blev det golvet. Ut i hallen, in i sovrummet, ut i trapphuset, ner på gården, till parkeringen.

Nä, men så farligt är det inte. Bara nästan.
Har ni sett "Rent hus?" Det är väl där nånstans vi har landat.

Och jag har egentligen inte tid (okej, ork), att ta tag i det där för jag har texter att skriva.  Och D tog sig en sovmorgon som inte tog slut förrän det var dags för honom att åka till jobbet igen klockan 14. Är man 30 bast så sover man inte i femton timmar utan att börja oroa sig för att man troligtvis är döende. Men han gör. Polistönten. Hunden kan mest troligt inte diska idag heller. Och med det återstår jag.

Så nu sitter jag här och tänker på bensin, terpentin, aceton och andra vätskor som brinner bra.

Skratta ni. Skratta ni bara. Men sen sitter ni ju där hemma hos farmor, mormor eller mamma och bläddrar i hennes Hemmets Journal och tycker att det är en trevlig tidning.
När ni måste lägga ifrån er guldklimpen, mitt i "Mitt bästa tips", eftersom det är dags att gå hem. Ja då har jag en alldeles egen Journal som räcker hela veckan. Och baddräkten där nere till vänster verkar passa utmärkt till en korv. Volang över låren blir perfekt i vassen sommaren 2009.
Skrattar ni fortfarande, va?

Nej, men jag tänkte väl det.

Äntligen hemma. Inte för att dagen var så ansträngande, men nu får jag släppa ut korven ur skinnet. För jag gav mig inte imorse. Jag hängde inte tillbaks byxorna. Icke. Det S K A gå, tänkte jag. Och det gick. Men herre så tight det var. Tänkte att det skulle ge sig med tiden under dagen, men nä. Inte det.
Tvärtom, det har blivit värre. För jag har ätit hela tiden. Sån är jag. Jag beklagar mig gärna över allt tjocks som är ivägen när man ska knäppa byxorna, men jag vill grina ihjäl mig om jag måste leva på havre och groddar. Det går inte.
Så jag åt en räkmacka till lunch.
Och en timme senare var jag så obeskrivligt sugen på nåt sött när jag stod med näsan tryckt mot glaset vid ett kondis och dreglade ner hela kappan.
Så jag slog till, helt enkelt.

Äggen, stackars äggen. I så tighta byxor har det nog blivit äggröra där inne.
Inte bra. Inte bra alls.

Och jag fick ett frispel på en kärring (kvinna, heter det. Det heter KVINNA, inte kärring), i en korsning som höll på att köra in i mig. Jag pekade finger och nu skäms jag över det. Man beter sig inte så. Man gör inte så. Inte när man är 26 år fyllda och kanske ska bli mamma inom ett år. Skärpning. Men jag är en hormonstint kossa, jag kan inte alltid hejda mina impulser.
Och jag tror, jag är nästan övertygad om att det var jag som hade företräde.
Om nån av er bor i Sigtuna. Kan ni kolla om det sitter någon dum skyltfan precis innan korsningen när man liksom kommer från parkeringen vid vattnet och ska rakt fram. Ska man verkligen lämna företräde åt bilarna som kommer från vänster där?
Och OM man ska det. Vem fan har kommit på nåt så jävla dumt? Va va va va va va va va?

Nu ska jag läsa alla kommentarer, noga. Och besöka era bloggar.
Ni skriver så fint och snällt till mig att jag tror att jag älskar er hela högen. Blir det inga barn här så ska jag adoptera ett par av er när ni är fulla och svagsint skriver under alla papper.

Imorse fick jag knappt igen dom minsta jeans jag äger. Dom som var för stora för sex månader sedan. När jag tillslut fick igen dom så fick kroppen en mycket otrevlig form. Tänk er alldeles för mycket korv i ett alldeles för litet skinn.
Alltså, fyfan. Och det spelar ingen roll om man slår nån. Korven blir inte mindre för det.

Igår gick det upp för mig att det är dags snart och sen dess har jag varit pirrig i magen.
Allt är inte bara väntan, väntan och väntan tills man dör av ålderdom med magen full av ägg. Nej. Snart ska dom ut. På riktigt. Å herregud.

På torsdag ska vi på VUL. Vaginalt ultraljud.
Lång doldoliknande stav med kamera i toppen som jag har berättat om förut. Och då ser doktorn om äggen börjar växa till sig. Och kanske får jag veta att jag till helgen ska ta ägglossningssprutan (scary shit, men det måste gå), och KANSKE, KANSKE är det dags att plocka äggen på måndag eller tisdag.
Sen är det två dagars väntan innan jag FÖRHOPPNINGSVIS får tillbaks ett ägg. Sen är det över. Eller, sen börjar det. Det beror på hur man ser det. Men behandlingen är i alla fall över då. Förutom att jag har sex paket med vagitorier som ska förbrukas också. Vagitorier som enligt ryktet svider och kliar så pass att man vill slita av sig hela snippelisnuppan. Men det går ju inte så man får se till att stå ut.

Nervositeten kanske tar död på mig långt innan torsdag.
Vi får väl se.