Innan du fanns

MONA:
I storstan handlar man på CityGross. En gång i veckan. Då har man inga fjösiga dragkorgar. Näpp, då kör vi megavagnar. De där som är extraextra stora, så att man kan lägga sig i den och ta en liten nap om det blir jobbigt. Eller trycka ned en tjatig taliban. Många användningsområden there is.

Svar:
Men handlar du bara en gång i veckan? Vilken ordning och reda. Jag äter upp allt i bilen på vägen hem från affären. Så dagen efter måste jag åka tillbaks igen och köpa nytt. Som jag äter upp i bilen.  Så håller det på undertiden som D bara blir magrare och magrare.

Dom där nya korgarna som finns på affärerna nu, med hjul.
Förr bar man sin korg med sina varor. Eller så tog man en kundvagn om man skulle ha mer än en limpa, en mjölk och ett halvt kilo köttfärs. Så fungerar det inte längre. Nu för tiden har korgarna hjul. Nu för tiden ska man dra korgen efter sig. Som en röd liten tjockisvovve hoppar den efter en genom affären.
Det finns ett handtag att lyfta korgen i också, men att använda sig av det är en hel konst. Det blir ergonomiskt fel för hela kroppen eftersom korgen är överallt om man vill hålla den i handen istället för att dra den i handtaget.

2009. Nu orkar vi faktiskt inte bära en korg längre.

Vi anlände till Richards lägenhet. Han är nyinflyttad, det lilla livet. Man kan kalla honom för det lilla livet, ty han är blott 21 år fyllda. Fia tuggar lammkött, hon.
Men det gör inget att Richard nyss har slutat på dagis, killen är ett smartass. Han typ torkade sig i arslet med högskoleprovet här om sistens. Han förstår saker om ekonomi och sånt som ingen annan förstår. När han pratar om sånt kan man nicka och försöka se ut som om man begriper. Men det gör man ju inte. Man bara nickar och tänker att det är ju själva fan att man inte ansträngde sig lite mer när man var 21, så hade man kanske varit lite intelligent nu när man är 26 och i alla fall begripit vad det är det lilla livet talar om.

Richard fick en liten inflyttningspresent av oss. Eftersom han håller på att skapa sig ett eget grabbigt hem för första gången och eftersom han är 21 och mycket smartare än jag så passade jag på att håna honom som hämnd i presentväg.

Det lilla livet blev så glad över disktrasan att vi fick låsa ut honom på balkongen en stund tills han hade lugnat ner sig.

Dom bjöd på grillning, det lilla livet och Fia. (En parantes här bara. Innan vi anlände skickade Fia ett sms och frågade vad jag och mina inneboende ville dricka under kvällen. Jag och mina inneboende, det var så hemskt gulligt sagt. Eller så är det bara jag som är blödig av hormoner nu igen.)

Och eftersom jag är en sexistisk fan anser jag att männen ska flockas runt grillen som flugor kring en kobajs undertiden som kvinnorna i församlingen dricker vin och alkoholfri cider, talar om livet och sånt.
Men inte här inte, NÄHÄ då.
När Fia grabbade tag i grillspett, fyllda champinjoner (receptet har hon snott av dig pappa, det lever än), majskolvar och bira så satt D och Richard kvar på balkongen och fnittrade åt intefanvetjag.


När vi hade påbörjat grillningen fick vi säga till damerna på balkongen att komma ut med dukningen och tillbehören. Det gjorde dom. Sen satte dom sig genast ner i gräset och vilade igen.

Notera att Denize inte vill bli kall om snippan.

Vi grillar och har det trevligt. Solen värmer, vi pratar om framtiden. Fia och hennes flickvän lovar att vara barnvakter jätteofta om det blir bebisar. Min flickvän och jag sitter och njuter av tanken på att vi kanske, kanske håller på att föröka oss. Jag dricker min alkoholfria äppelcider och vi står tätt, tätt, kramas, klappar. En sån kväll när livet är väldigt lätt att leva. När man är lycklig och tacksam.

Så kommer Allan Ballan, the neighbour.
Richard har köpt en grill som vi använder oss av. Föreningen har en fet grill. En stationär grill för äkta grillare. Där ska Allan Ballan grilla. Han säger till oss att inte låta honom störa, han ska bara grilla på köttet och sedan kuta upp till frugan och äta i lägenheten.
Undertiden som glöden i vår grill dör och vi har fått en lektion i köttgrillning av Allan Ballan så börjar Allan Ballns glöd att glöda som om det hela vore en reklamfilm. Han har förkläde, grilltång av rätt märke, grillvante av silikon (man kan ta upp kolet med händerna om man har handsken på sig. Jodå, han demonstrerade saken ordentligt), han har en whisky intill grillen, öl i flaska. Låt oss milt sagt säga att han hade allt han, Allan Ballan.
Mest av allt hade han ju glöd, och det hade inte vi.

Allan Ballan traskade upp och hämtade nånting. Vi ville sätta en brandsläckare i hans grill undertiden, men det gjorde vi ju inte. Vi bara glodde med avundsjuka blickar.


Men mat blev det, och god var den. Jättegod! Och sällskapet var ju oslagbart.
Vi skulle spela kubb, men vi satt och tjattrade tills solen var långt borta och det blev för kallt för kubb.
Så det blev Alias inne istället. Vi spelar alltid Alias när vi träffas. Jag och D vinner varje gång. Fia och Richard blir lite mer frustrerade för varje förlust. Vi skriker mycket när vi spelar Alias. Skriker och skrattar hysteriskt. Richard fuskar sådär som barn brukar göra. Jag spelade in en film som bevis men Fia har hotat med att mörda mig om jag lägger ut den så jag törs inte.
Efter tredje förlusten började Richard att blanda groggar i hopp om bot och bättring.


Men, det hjälpte ju såklart inte.

Och tre gånger rev jag en tavla som Richard har i köket. TRE gånger. Hur tjockskallig är man inte om man som fullt nykter lyckas tjonga ner en tavla, PANG i bordet bara genom att vrida lite på skallen.
Duktig idiot.
Richard sa att jag fick riva ner tavlan hur mycket jag ville för den kostade bara hundra spänn och agerar utfyllnad. Så nästa helg ska jag kanske åka dit och riva den jäveln igen.

Så gick det till.
Eller var det kanske nåt mer ni ville veta nu när jag i alla fall fläker ut mitt liv och alla jag känner i Uppsalas näst största blogg?
Tack för det, att ni gör den så stor! Storleken har ingen betydelse, men hellre i överkant än i underkant, som vi flickor brukar säga när ni pojkar inte hör.

Ack ni tappra bloggläsare. Förlåt för torka i uppdatering.
Jag ska ordna lite mat nu, dricka tre liter citronvatten, leta fram en kamerasladd och sen, sen, sen jävlar ska jag blogga som aldrig förr.

1. Hur ofta tvättar du duschdraperiet?
Två gånger om året kanske. Nu har vi precis köpt ett nytt eftersom vi rev ut duschkabinen som stod där när vi flyttade in. En mycket äcklig mackapär.

2. Håller du med om att morgonrocken är ett av de mest nödvändiga plaggen?
Nej, jag äger ingen morgonrock. Men nu kom jag på att jag vill ha en. D, jag vill ha en morgonrock. Köp en morgonrock till mig, D!

 

3. Vilken är ditt favoritöl?
Inget öl alls, jag dricker inte öl. Öl är mycket äckligt. Det kan möjligtvis vara okej att slicka i sig lite av skummet på en Guinness. Jag antar att det är den gräddiga karaktären min hjärna accepterar som okej. Min hjärna vill leva i en värld gjord av grädde.

4. Är du rädd för möss?
Nej. Jag är rädd för ormar, sjukligt rädd. Bör söka hjälp för det där eftersom min ormfobi har gått över alla gränser. Jag tuppar av om jag ser en orm i verkligheten, på den nivån är det.

5. Vilken hårfärg/ögonfärg skulle du vilja ha om du fick välja?
Jag är nöjd med att vara en grönögd blondin.

6. Känner du NÅGON som tycker om brysselkål?
Ja, faktiskt. En dåre jag känner tycker om brysselkål. Men så opererade han hjärnan som 2-åring också.

7. Brukar du sova middag?
Nej. Eller, senaste månaden har jag gärna gjort det om jag har kunnat, men det är ju inte alltid det går. Dom gånger det inte går somnar jag som ett trafikskadat djur runt åtta på kvällen istället.

8. Har du glasögon?
Nej. Men jag känner en brillorm, han heter Tony.

9. Har du körkort?
Ja.

10. Äter du nyttig mat?
Svaret är: nej. Hade jag gjort det hade jag inte behövt grina åt tjockman som spränger mina kläder.

11. Har du några syskon?
Ja, en storebror. Han är skitgammal och så. Men älskvärd mellan varven.

12. Kan du vifta på öronen?
Ja. Tack Gud för att du delade ut den talangen till mig bland många andra. Det är nåt jag använder mig av väldigt ofta. Vad hade livet varit om jag inte kunnat vift på öronen, brukar jag tänka precis innan jag somnar.

13. När handlade du en BH sist?
I februari. Jag blev så väldigt girig inne på Twilfit när dom hade rea så jag köpte flera par utan att prova. Det orkade jag nämligen inte. Dom var alldeles för små varenda en. Inte för att jag har så stora tuttar, mer för att mitt omfång inte var speciellt smickrande i februari, heller.

14. Kaffe eller te?
Kaffe med mjölk. Kaffe med grädde är det godaste som finns men vem har grädde i kaffet 2009 om man inte verkligen jättegärna vill ha en hjärtinfarkt? Ingen. Bara tanter som i alla fall snart ska dö.

15. Vilken sport tittar du helst på på TV?
Konståkning.  Jag kan ingenting om konståkning, men i alla fall. Dom har ju roliga kläder och så.

16. Har du någonsin haft en lila väska?
Det har jag säkert.

17. Har du snickrat något nån gång?
Ärad vare Gud i höjden, denna har jag gjort i slöjden. Självklart har jag snickrat. Fult blev det varje gång.

18. Kokar du egen sylt?
Nej. Pappa kokar lingonsylt en gång om året. När han är färdig får man tjugo burkar fast man bara behöver max två. Sen frågar han tio gånger under året om man behöver mer lingonsylt. Det behöver man inte.
Skulle man behöva fler burkar än tjugo borde man kanske söka akut hjälp för sitt syltmissbruk?

19. Brukar du ha målade naglar?
Ibland. Målade tånaglar och fransk manikyr på fingrarna.

20. Staden eller skogen en ledig dag?
Staden om det är sommar eftersom jag som sagt har grova problem med ormar. Sent på hösten och under vintern är jag mer än gärna i skogen med hunden. Sent på hösten och på vintern hatar hunden att vara i skogen för hon vill självdö när det är kallt ute. Vi passar så bra ihop, hon och jag.

Ska hem till Fia och Richard (söta vänner), och grilla ikväll.
Fick sms från Fia för en timme sedan.

"Nu har vi köpt kubb, boule, fotboll och vattengevär.
Ta med ombyte om ni vill ha vattenkrig".

En ganska mogen parmiddag.

Madde:
Överflödig information: Visste du att när man googlar innandufanns så får man upp "menade du: innebandyfans".


Hej på dig Madde.
Ja, det vet jag. Det vet jag allt för väl. Jag googlar mig själv sjukligt ofta. Pinsamt ofta. Jag googlade mig själv långt innan det kom upp någon träff på google, och då satt jag och tyckte att det var ju rent för jävligt att jag inte fanns än.
Jag tänker skriva den här bloggen som besatt, med målet att när någon bollkåt människa googlar "innebandyfans" ska det komma upp en fet text som säger "Menade du: innandufanns?"

D börjar morgonen med att kuta sin vältränade kropp genom Uppsala. Oberörd liksom flyger han fram över asfalten. Flås, flås, heja, heja, inga problem. Han behöver inte stanna efter fem minuter och spy av utmattning. Han bir inte svimfärdig av ansträngning. Han får inte syrebrist i hjärnan efter en kilometer och börjar trampa snett, rulla ögonen trettio varv i hålorna eller känna sig nära döden. Inte han. Nej, han bara joggar på han.
För det hatar jag honom en aning.

Status: Jag mår kräkilla. Det är en blandning av medicinhormoner och extrem tröttma som orsakar tillståndet.
Det spänner och drar i magen, det gör mig livrädd. Tills jag läser i foldern jag fick från Akademiska att det är fullt normalt. En folder som gör nytta, det var mer än vad jag kunnat ana. Tio gånger om dagen måste jag läsa i foldern för att lugna nerverna.
Igår ringde jag till mamma och pappa som är i sommarstugan och tokgrät. Bara grät och hade mig. För att jag ville. För att jag behövde det. För att jag är så orolig. För att förvarna dom om att jag kommer bli en handlingsförlamad konserv om ingen av liven där inne vill komma ut som en färdig bebis.
Mamma sa att det kommer jag inte alls det. Och då är det väl så då. Säger hon så är det väl så. Hon är en mamma, mammor vet allt.

När jag gick in på Statoil pep det två gånger i dörren. Det ska bara pipa en gång. En gång för varje männsika. När jag kom pep det två gånger.
Tvivlade man innan så vet man då.

Man kan bli överstimulerad av IVF-behandlingen. Även nu efter avslutad behandling så kan hormonet från sprutorna leva High Chaprral i kroppen och orsaka stora blåsor där inne i magen och vätska i buken som till och med kan sippra upp i bröstkorgen. Då you kan die .
Man ska hålla koll på sig själv, vara uppmärksam för tecken på överstimulering så att man plötsligt inte bara vaknar en dag och hittar sig själv alldeles död.

Så det är vad jag gör. Håller koll på mig själv alltså. Jag är väldigt nära ett tillstånd av spyor. Jag håller spyorna på rätt sida av kroppen med hjälp av en påse godis. Det vet ju alla, att godis är svaret. Jag har köpt blåbärssoppa också. Vi har hyrt en film. Vi ska glömma oron i en timme och titta på filmen.
Dom är fortfarande två som lever tills motsatsen bevisas.

Det har gått över styr det här. Jag kan inte ha mina kläder längre.
Tack för leggings. Det måste ha varit en tjockis som kom på den FANTASTISKA uppfinningen. Kläder med resår i midjan är en förutsättning om jag över huvud taget ska kunna andas.
Och dåren jag lev er ihop med då. Han, som är vältränad och som inte har behövt genomgå en hormonbehandling, han har det lätt för sig. Det aset.

För en stund sedan stod jag framför spegeln i jeans och topp och insåg att nej, det här gå verkligen inte. Irriterad blev jag. Pissed.

Jag: Satans jävlar! Jag kan inte ha mina kläder längre, jag har gått upp tio kilo!
D: Har du gått upp tio kilo?
Jag: MEN NEJ, DIN IDIOT! JAG SA SÅ FÖR ATT MARKERA ATT JAG HAR GÅTT UPP MASSOR! HUR KAN DU ENS FRÅGA OM JAG HAR GÅTT UPP TIO KILO? HUR KAN DU ENS ÖVERVÄGA OM DET ÄR SANT?!
D: Nä, alltså. Precis. Ok. Liksom. Alltså. För jag tänkte säga att det inte märks.

När hunden (med den jättelilla hjärnan), har spytt på köksgolvet och försöker dölja sitt misstag genom att äta upp kräkset igen så lyckas hon bättre med att röja undan det uppenbara än vad D gör när han har pratat för mycket.

Det var Valborg igår. I Uppsala betyder det kollektiv sillunch och praktfylla.
40.000 studenter drabbas av nåt slags frispel och går helt jävla bananas när det närmar sig slutet av april. Festernas fest. Vi rutinerade infödingar vet att man ska hålla sig på avstånd, man blir så lätt nerspydd annars. Eller, alltså, för att klara av det där måste man supa ner sig och jag är nykterist så jag håller mig på min kant.

Jag var så trött igår. Så slut. Det var en del spänningar som började släppa, en del mediciner som lämnar kroppen, en del ny oro som klamrade sig fast. Jag sov, och sov, och sov.
När jag inte sov googlade jag som ett hysteriskt fruntimmer. Sökte fakta om värk i äggstockar och IVF. Allt verkar vara i sin ordning. Än så länge kanske dom trivs. 
Båda två. Två. TVÅ. T V Å!

Från början har jag varit lättad över att vetenskapen har kommit längre nu än för tio, femton, tjugo år sedan när man langade tillbaks alla ägg man fick tag i och folk födde femlingar och trillingar som om det inte fanns någon morgondag. Jag har varit mycket glad och tacksam över att våra läkare inte tar så lätt på det här med tvillinggraviditeter. För det är en risk, det är ingen helt okomplicerad sak och av den anledning snålar man med äggen. Oftast. Jag var inte speciellt intresserad av några tvillingar, tvärtom. Vilken jävla skräck. Två av samma som härjar, skriker och skiter. Nej, tack.

Men nu. Nu, nu, nu, nu.
ÖVERLEV FÖR HELVETE! Stanna hos mig, annars går jag sönder.
Det är mot oddsen att båda ska överleva, det är långt ifrån säkert att en gör det. Som sagt.
Blir det ingen bebis alls så kommer vi att kravla runt i sorgens djupa helvete under en lång tid.
Blir det en bebis, så kommer vi att sörja den som inte fick bli. För just nu, precis just nu är båda våra älsklingar och levande tills motsatsen bevisas.

Jag har fått nys om en tävling jag väldigt gärna vill vara med i. Jag kan vinna dom här böckerna och tjohej vad glad jag skulle bli. Den där boken som heter "Grattis", köpte jag till min väninna när hon fyllde år. En fylla-i-bok. Så jag fyllde i massa hemskheter vi har ställt till med genom åren, pinsamheter, roligheter, sorg och kärlek. Sen slog jag in den och gav till henne. Och den där boken som heter "Gravid" har jag fingrat på många gånger och tänkt att en vacker dag ska jag fan få köpa den till mig själv. Nu kan jag vinna den, så vi ger det ett försök.


Klicka HÄR för att komma till hemsidan om du också vill tävla och med det sätta käppar i hjulet för mig, dumma du. Eller så kollar du bara in dom skojiga böckerna och KÖPER en. Mycket bättre. För mig.

Tänk om jag vinner. Jag har aldrig vunnit nåt. Utom en gång när jag var liten och mamma hade migrän på midsommarafton och pappa tänkte att här kan jag ju inte sitta och glo hela dagen med dottern, hon måste få fira lite midsommar. Det spöregnade ute. Pappa tog med mig till nån stor fotbollsplan där det var midsommarfirande och köpte ALLA nummer i chokladhjulen för att jag skulle vinna.
Då vann jag.

Nu tävlar vi!

Jag hade en känsla av att det här inte skulle gå, såklart. Som inblandad tänker man lätt så. Det kändes på många sätt helt omöjligt att det skulle kunna bli ett ägg till oss. Allt som ska gå rätt, allt som kan gå fel.
Imorse låg jag i sängen och grät, av stress och press, och av oro för hur det skulle kännas att få höra att det inte hade gått.

När vi kom upp till sjukhuset blev vi visade till ett rum och jag fick veta att jag skulle byta om till op-skjorta igen. Det var glädjande, att vi inte blev hemskickade igen betydde förmodligen att det hade gått.
Eller?
När vi frågade barnmorskan som visade oss till rummet hur det hade gått så svarade hon snabbt att det kunde hon inte svara på, det fick vi fråga läkaren.
Och där kom oron igen. Det var nåt som var fel. Det var nåt som var fel. Det var nåt som var fel.
Väntan i det där rummet var tvära kast mellan hopp och förtvivlan.



När vi fick komma in till doktorn och när jag hade placerat röven på samma brits som i måndags så var det dags för tråkiga besked.
Killen i Sibyllaluckan hade nåt att berätta och jag förstod direkt. Tårarna trängde fram och svämmade över precis när han andades in och skulle börja berätta.
"Det är inte riktigt så bra kvalitet som vi vill att det ska vara på de tre äggen som blev befruktade".
Hela min värld rasade. Jag ville springa ut från rummet. Jag ville skrika. Springa och skrika. Försvinna. Ville inte lyssna klart. Ville inte höra om celler hit och dit som inte delat sig som dom måste för att få flytta in i min livmoder. Jag ville inte. Men jag sprang inte, jag skrek inte. Jag satt kvar med tårar och krossat hjärta.

"Men det är absolut inte så dålig kvalitet att vi inte vill sätta tillbaks nåt ägg".

Satans jävla äggjävlar, ni skrämmer för helvete livet ur er stackars moder INNAN ni ens har blivit snorungar.
Jaha, så bra! Vi skulle få ett ägg. Inte topp, men så pass bra att vetenskapens riddare ville placera ett i min livmoder.

"Så vi erbjuder er två ägg. Vi gör det när det inte är topp, på så vis ökar man chansen att det blir en. Och risken att det blir tvillingar. Men det är ni som bestämmer. En eller två?"

Och då skrek jag.
"SKA VI BESTÄMMA DET NU?!", skrek jag. Jag blev mycket chockad. Herregud, var var livlinorna? Ring en kompis, fråga publiken, 50/50.
D bestämde sig jättefort. Han kramade om mitt huvud och sa, två.
Och vi fick en föreläsning av doktorn som sa att bilderna dom ser på äggen är ögonblicksbilder. Att man vet att det kan vara mycket bättre än vad det faktiskt ser ut. Och killen i Sibyllaluckan berättade att det är i livmodern embryo mår som bäst och att det kan utvecklas alldeles utmärkt där inne. Och alla berättade att två ökar ju helt klart chanserna.
Är det nåt man hör om Akademiska är det att dom sällan sätter tillbaks två ägg. Dom KANSKE bjuppar på det efter många misslyckade försök. Jag hade ALDRIG i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig att jag skulle få frågan.
Men svaret var ju såklart självklart.
Så två fick det bli.
Killen i Sibyllaluckan ropade "Yes!", doktorn hurrade "Woho, bra val! Men det fick jag inte säga förrän ni hade bestämt er, innan dess får jag bara informera. Men nu kan jag säga, bra!"

Och två blev det.
Just nu har jag två embryon i magen. Det ökar våra chanser att det ska bli i alla fall en bebis.
Det ökar också chanserna till tvillingvagn, dubbla barnbidrag och dubbel sömnbrist.
Och nu är det liv där inne. Dom har klarat första testen. Dom gav inte upp. Dom hamnade inte i soporna. Dom började skapa liv så pass bra att dom fick flytta in igen. Det är mot många odds att båda klarar sig, det är långt ifrån säkert att en av dom gör det. Men just nu, precis just nu är dom två som lever där inne och det känns så obeskrivligt fantastiskt. Vi är världens lyckligaste just nu, och just nu är det bara just nu som räknas. Imorgon är en annan dag.

Här är dom!


TACK så mycket för alla kommentarer! Ni kan aldrig förstå hur otroligt glad jag blir av att läsa allt ni skriver.

Nu går vi ut och äter!

13:40 har vi tid för återinföring av ägg.
13:40 idag blir jag kanske gravid. Kanske inte. Idag är dagen då allt kan börja eller ta slut.
Jag kan knappt andas.

Anonym:
Fortsätter att läsa och håller tummar o tår dagarna i ända! På tal om foto så är det ju lite smålustigt att du publicerar kort på både konstapeln, hunden, bror (till och med vaxandes näsan för oss som var med då :-D), och små härliga kermits, men ett foto av L har vi aldrig fått se (vad jag vet?!). När ska ska vi alla få se denna fantastisk briljanta skribent och äggmakerska? :-) Må gott! /NinaPX

Svar:
Jo, jag hade bilder på mig själv i den förra bloggen, men inte speciellt ofta. En av dom bilderna har jag på Bloggportalen nu. Den enda bilden jag äger där man ser mitt ansikte. Det är på alla sätt en ful bild det också. Sådär fjårrtis, en mobil, en pose, en spegel. Ja, herregud. Jag borde skämmas men jag sysslar sällan med sånt.

MONA:  <----- Klickbar länk till sjukt kul blogg
Om man har hängt här inne sedan start, så hann man faktiskt se det foto som satt där innan. Så det så.

Svar:
Aha, du menar den där bilden där man såg halva mitt ansikte och halva min hand.
Vi lämnar det där.

X :
 Har ni ringt? Har ni fått någon indikation på hur det går

Svar:
D har ringt. Tre ägg av fem hade blivit befruktade, men vi vet inget om celldelningen. Be en bön till högre makter, om ni tror på såna, om att i alla fall ett ägg av tre ska orka hela vägen fram.

Jag vägde mig innan ingreppet igår. Mitt i den där skrattattacken, och tack snälla Landstinget för att ni tryckte i mig knark innan ni ställde mig på vågen.

Jag böjde ner huvudet och tittade på siffrorna.
Och så skrattade jag som en dåre för jag tänkte att det där kan ju knappast vara sant.

Men idag, idag är jag inte hög längre och inser att det där, det där var nog sant.
Mer knark till fläskisen, tack.

DUNK, DUNK, DUNK, säger hjärtat. Herregud, jag kreverar snart.
Just nu, precis just i detta nu så händer det saker i kopparna på Akademiska. Hoppas vi.

Jag vill ringa upp till sjukan och höra hur det går i kopparna. Jag vill veta om det är på väg åt rätt håll. Jag vill inte få ett samtal imorgon innan vi ska upp för återinförandet där en sjuksköterska förklarar att vi kan stanna hemma eftersom det inte finns något ägg att få. Det är absolut inte meningen att man ska ringa upp och ställa jobbiga frågor som kräver att personalen måste undersöka saker för att kunna ge något svar.
Det är verkligen inte meningen. Men så brukar jag inte rätta mig i leden heller och har ingen lust att börja nu.
.
Jag ska nog ringa om en timme, jag.
Om jag nu vågar det. För risken är att svaret raserar hela min värld och jag orkar inte det. Inte idag.

Vi anlände och blev visade till vårt rum. Fönsterplats på femte våningen i Landstingets lokaler, jo man tackar.
Jag fick byta om till knästrumpor, sjukhusskjorta, op-skjorta, skoskydd och mössa. So sexy.
David fick inga knästrumpor, men op-skjorta, skoskydd och mössa. Skoskydd fast man inte hade skor, mysko. Skoskydden måste ju rimligtvis ha blivit lika skitiga som strumporna skulle ha blivit av att släpas runt på golvet. Men jag påpekade inte det. Jag höll käften och gjorde som jag blev tillsagd. Som en duktig tjej.

Och äntligen kläder som passar en korv. Nu syns det kanske inte hur stor den där op-skjortan var. Men tänk er en presenning stor nog att täcka hela golvet i en hangar. Tänk er det så är ni halvvägs.


Jag fick lugnande, ett glas vatten och två Alvedon. Och lyckliga blev vi när vi fick veta att vi var först på tur. Redan halv nio skulle jag rullas in. Jag svepte medicinerna, fick en infart i armen och blev informerad om att det skulle bjudas på morfin under ingreppet. Tack så mycket men nej tack. Jag är inte så förtjust i berusningskänslor. Jag har varit nykterist i ett år av den anledningen. Så jag gjorde klart för narkossyster att jag inte var speciellt sugen på nåt morfin. Hon gjorde klart för mig att jag nog skulle bli det.
Sådärja.

Efter tio minuter var jag skönt avslappnad av den flytade vätskan jag hade fått som välkomstdrink. På väg till op-rummet började jag fnittra, åt ingenting. Väl inne i op-rummet skrattade jag hysteriskt. Jag låg med benen i vädret och bara garvade. Det var innan doktorn började sticka mig med nålar.
D frågade vad jag skrattade åt och då skrattade jag ännu mer.
Jag har nog fått en skrattattack, sa jag.
Härligt, sa doktorn. Du har nog fått lite medicin i armen som man kan bli fnittrig av.
Nej, sa narkossyrran då. Jag har inte kommit så långt än, hon har roligt i alla fall.
Och det hade jag. Tills doktorn körde in en domkraft i mig och bände upp. Då var det fan inte roligt längre. Då klamrade jag mig fast vid D och pep istället för att garva.

Titta INTE på nålen, sa jag till D när det var dags för bedövningen som skulle upp i snippelisnuppan. Jag vet ju av erfarenhet att nålar och D inte går så bra ihop och hade verkligen ingen lust att ha en avsvimmad karl som enda stöd när det nu började göra väldigt ont.
Narkossyster meddelade att hon skulle bjuda på första dosen morfin och jag sa till henne att vara snål, jag ville verkligen inte ha för mycket snurr i skallen. Det fick jag inte heller, det var alldeles lagom.
Doktorn började suga ut äggen och i en lucka i väggen satt det en kille som fick äggen genom en slang. Det var han som kollade hur många ägg det blev och som senare under dagen skulle para ihop ägg och spermier.
När jag såg honom i luckan började jag garva igen.
Som en Sibyllakiosk i op-salen. En mosbricka, extra allt och cola till det, tack.

Det gjorde ont när hon sög. Men det var absolut inte olidligt, inte så pass att jag ville klä på mig och gå hem. Det gick bra.
Vänster äggstock ville inte samarbeta så en undersköterska fick kallas in och trycka på min mage undertiden som doktorn dammsög den.
Prata om något roligt, mumlade jag till D och kände hur jag fick en till dos morfin som spred sig i kroppen. Han pratade, om han pratade om något roligt vet jag inte. Jag var ganska väck, men inte helt borta. Bara väldigt avslappnad och koncentrerad på att försöka ligga still.

När det hela var över och doktorn meddelade att hon nu sugit klart och bara skulle kolla med ultraljudet hur det såg ut så började D mumla nåt i mitt öra. Sen hörde jag hur narkossyrran och undersköterskan hojtade om att han såg väldigt blek ut och så försvann dom från mig. Doktorn trodde att jag blev orolig för D och lugnade mig med att det inte var någon fara med honom, berättade att det händer mest hela tiden att sambos och makar svimmar.
Men jag var inte orolig. Jag började garva, igen. Och frågade narkossyrran som hängde över D om jag inte kunde få mer morfin. Det kunde jag inte.
D hade dom lagt på golvet med benen i högläge. Jag låg kvar i min gynstol och garvade. Och garvade. Och garvade. Killen i Sibyllaluckan stack ut huvudet och frågade om jag ville se äggen på en teveskärm undertiden som dom andra skakade liv i min man. Det ville jag, och det fick jag.
Så jag låg och tittade på äggen och D låg på golvet och fick sitt blodtryck taget en gång i minuten.
När jag hade tittat färdigt på skärmen vrålade jag till D med ett asgarv att han kommer få höra det här i minst trettio år. Han förstod det.

Blodtrycket på D ville inte riktigt stiga och sköterskor och läkare ville inte riktigt lämna ynklingen så dom beslutade att han skulle rullas ut ur op-salen till vårt rum på en brits.
Hur mycket jag skrattade då är svårt att förklara i ord. Men ungefär så här:
HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHA!
Ja, nåt sånt.

Själv gick jag. Som Bambi på hal is över golvet, men ändå, jag gick. Och D rullades ut.
Utanför op-salen satt nästa par och väntade på sin tur. Först kom D på en säng och sen kom jag som skrattade så jag grät. Jag stannade till framför mannen i paret, la en hand på hans axel och pekade på D. Så kan det gå, sa jag. Mannen såg livrädd ut. Hans fru såg lättad ut.

Tillbaks inne på rummet fick D sängen intill min. Jag tog hand om pojken. Sköterskan sa till mig att jag MÅSTE lägga mig ner och sova en stund. Jag la mig ner i min säng men så fort hon hade gått rotade jag fram kameran för att föreviga stolligheten.


Men han piggnade till, och jag drabbades av trötthet. D serverade mig saft och kaffe, smörgås och tidning. Pussade pannan, höll handen. Han fanns där hela tiden när det gällde. Han kola vippen när allt var över, och det gjorde inget för då hade jag inte ont och var hög på morfin. Och sen, när jag låg på rummet igen och tröttheten tog över så fanns han där.

Fem ägg blev det. Jag hade trott att det skulle bli fler, men jag hade även tänkt tanken på att det kunde sluta med inget ägg alls.
Fem ägg är fem ägg. Killen i Sibyllaluckan sa att äggen såg jättefina ut och att D hade levererat ett mycket bra prov. Doktorn sa att fem ägg är ett resultat att vara nöjd över, utan tvekan. Så då är vi det. Fem ägg, välkomna till världen.

Nu går jag dubbelvikt. Det gör inte jätteont eller så, men jag är helt klart något mörbultad.
Min största skräck är att jag ska bli bajsnödig. Att bajsa nu vore samma sak som självmord. Inget tryck från tarmarna mot magen på ett dygn, tack.

På onsdag får vi förhoppningsvis tillbaks ett ägg. Imorgon ska dom ligga i sina koppar och börja skapa liv.
Det här var en häftig resa.

Hemma igen, och det har gått bra.

Fem fina ägg ligger nu och väntar på befruktning. Jag hade hoppats på fler, det hade jag. Men fem fina ägg är fem fina ägg och det är verkligen inte illa.

Det är allt jag orkar berätta nu, jag är skönt hög och groggy på mediciner och ska sova några timmar.
Sen ska ni få hela berättelsen. Om smärtan, skrattattacken som aldrig tog slut, och om min älskling, herr D, som kola vippen rakt ner i operationsgolvet.

Tusen tack för alla fina kommentarer, ni är underbara!