Innan du fanns

Skrivmaskinen jag köpte. Det fulaste D har sett i år.
Visade sig även vara det roligaste D har sett i år.


DEN FUNKAR, LINDA, DEN FUNKAR! LINDA, LINDA, LINDA, DEN FUNKAR!

Han har skrivit en dikt till mig.
Nåt om hålet i ozonlagret. Jättefint.

Igårkväll när jag hade varit ute med hunden var det bråttom, bråttom att komma in och kissa. Det är rutin att titta på pappret här efter varje torkning, såklart.
Och igår hände det där som inte får hända. Det var blod.

Det går inte att beskriva känslan. Jag trodde att jag visste hur jag skulle reagera om den dagen skulle komma, jag trodde att jag visste hur jag skulle känna.
Jag trodde fel.

Hela världen snurrade till. Den gjorde verkligen det. Golv blev tak, tak blev golv, allt var upp och ner i några sekunder, jag kunde inte fästa blicken. Och jag fick bara ur mig ett förtvivlat; nej.
D kom inspringandes på toaletten direkt. Ett litet förtvivlad nej från toaletten skär genom väggar av betong i en familj som lever på hoppet, och där hoppet är ett ivf.
Jag satt helt paralyserad på toaletten och stirrade på pappret i handen. D stod framför mig och stirrade på samma papper. Jag blev så torr i munnen. Det gick på en sekund. Det kändes som sandpapper i hela svalget och det gjorde ont att andas.
Nåt var det. Inte rött som färskt blod, men nåt var det. Nåt mörkt. Nåt blodblandat.
Jag tog mer papper och torkade igen.
Ingenting.
Mer papper, torkade igen.
Ingenting.
Mer, mer, mer, papper. Ingenting.

Vi stirrade på pappret med det mörka.
Jaha.
Var det över nu. Var det här början på över?

D höll en föreläsning om allt han har läst om att det kan komma lite blod och att det inte alls behöver betyda att det inte har gått. Och så är det. Det kan komma lite blod. Det behöver inte betyda att det är över. Men vi trodde inte riktigt på oss själva när vi drog upp alla exempel på allt blod som faktiskt kan komma utan att det betyder fara.
Men vi fortsatte så. Länge. Exempel på folk vi läst om, om blödningar hit och dit. Vi travade iväg i argumenten tills travet blev galopp, tills vi hade fått det till att det nästan är så gott som ett jävligt BRA tecken när det kommer blod.
Det kallas självförsvar. Psykiskt självförsvar.

Ingenting mer efter det där mörka på pappret. Inte så mycket som en antydan till något mer mörkt.
Jag har gått på toaletten onaturligt många gånger sedan dess. Ingenting.
Imorse sprang jag upp till toaletten för att titta igen.
Ingenting. Och det var så lite igår. Bara nåt mörkt, lite, lite av något mörkt.

Men vi dog lite.
Oron flyttade in med besked i vår lägenhet igår. Oron har ställt feta resväskor i varenda rum.

Näääämen! Där sitter ju Uppsalas största bloggerska och suger i sig något onyttigt. Vilken liten och nätt näsa. Och så brun sen.

Den här har jag köpt för 100 spänn! Den har tillhört en dam vars dotter bad mig att vårda den med kärlek. Jag ska det. D säger att det är det fulaste han har sett i år.

Bakluckeloppis. Jag njuter. D kreverar.

Jag skulle recensera den där restaurangen, Biztron. Men inte är det så intressant, och inte är jag lika uppretad över maten idag som igår.
Det är ett bra ställe, skön stämning, mysig inredning, mycket trevlig personal. Enligt andra, god mat. Men jag råkade få in en entrecote (efter en hel evighet), som var så rå att den hade börjat tugga gräs om man släppt ut den i hagen igen.
Nog om det.

Vi tar en kommentar istället.

Annica:
Du måste nästan vara Sveriges kändaste anonymis!! Fattar du hur höga förväntningar vi har på dig sen när du väl kommer att bli offentlig med bild och allt vad det innebär? Intervjuer i tidningar och på tv. Du kanske vill spela huvudrollen i din egen dokumentärfilm, göra reklam för L´oreal "it´s worth it", underklädesreklam för H&M mm. Som kändis har du ju stor chans att bli ihop med Uffe iaf... är det ditt mål med den här bloggen? ;)
("Kärleken förde oss samman" är grymt fin iaf.)
Ha en trevlig lördagkväll!

Svar:
I EXAKT dom här banorna tänker jag också. Plus David Letterman och Oprah. Jag undrar när dom ska ringa egentligen, är inte det folk som vill vara först med det senaste?
Inte ens Babben har hört av sig, är inte det konstigt? Tomas Ledin var där idag och sjöng en låt, ett konsteverk lika fantastiskt som en soldriven ficklampa. Och Martin Timell var också där. Han slog tre spikar i en planka på bästa sändningstid i SVT. Tack för att du betalar din tv-avgift.
Själv satt jag hemma i soffan, åt godis och gick upp ett kilo till.
Men min tid kommer. Imorgon är en annan dag. Och på måndag är det också en annan dag. Jag kan vänta.

Titta vad fint Anna Runnberg skriver om mig i dagens Pralin, en helgtidning i pappersform där uppe i Dalarna.



Fantastiska teknik. Tack vare scanner och mail fick jag det där som ett brev på, eh datorn.
TÄNK om Gunde Svan har hittat hit nu!
Gunde satt säkert där med tidningen och havregrynsgröten imorse och tänkte att det där måste jag ju kolla närmare på. Skynda, skynda!

Gunde Svan! Han känner ju Agneta Sjödin, som har barn ihop med Niklas Strömstedt, som har spelat ihop med Ulf Lundell.
Gunde, om du ser det här, hälsa så himla mycket till Ulf Lundell att jag skulle kunna sälja D på torget för en middag med Ulf. Hälsa det. Tack på förhand.

D gick upp i ottan för att åka och bada med mina föräldrar och min brorsas två telingar. Äventyrsbadet på Fyrishov. Så skojigt för dom. Jag kan komma på många saker jag hellre gör en lördag halv åtta än att trängas med barnfamiljer på badhuset. Spika in en rostig spik i handen, som ett exempel.

Vi kom hem runt halv tolv och har sedan dess suttit i soffan och diskuterat. Stort och smått. Könsroller, arv och miljö. Till min fasa upptäckte jag att jag liknade en rabiatfeminist i mina argument. Då blev jag rädd och fick påminna mig själv om hur starkt jag faktiskt är övertygad om att pojkar och flickor är olika av andra faktorer än enbart miljö.
Jag lät som en högtravande Gudrun Schyman mellan varven. Väldigt obehagligt.

Men en väldigt behaglig kväll, trots rå entrecôte.
Imorgon ska jag recensera Uppsalas senaste restaurang.
Synd för dom. Men kocken kunde ju omöjligt veta att han skickade ut kossan, så rå att den fortfarande råmade, till kvinnan som skriver stadens mest lästa blogg.
Håhåjaja, hybris.

Han har bokat bord.
Ikväll blir det inte matjesillsås med potatis.

Och sinnet, sinnet är så mycket lättare nu. Tack vare kloka kommentarer från kloka främlingar. Tack vare en kaffepaus med Fia. Tack vare världens finaste man. Och hund. Hunden också. Trots den jättelilla hjärnan, det får plats så mycket fint i den jättelilla, jättelilla, jättelilla hjärnan.
Och så mycket sötsug också.



Då går vi.

Det känns inte bra idag.
Egentligen går det inte att ta på, det går inte att säga vad det är som inte känns bra. Det bara är så. Det känns inte bra. Jag är så orolig att jag håller på att gå i bitar. Jag är fortfarande så sjuk i huvudet av hormoner att det är rent omöjligt att säga vad som tyder på vad.
Dom kanske inte lever. Det kan vara tomt där inne och tanken gör mig så svag. Jag har börjat förstå hur jag kommer att må, hur jag kommer att känna om det nästa vecka visar sig att det inte gick.
Hej vrak.

Och samtidigt, jag kan inte vänta. Jag tänker inte vänta i månader på att försöka igen. Jag tänker kasta mig in i cirkusen lika fort som den tog slut. Jag är så inne i det här nu. Så slutkörd att det liksom inte spelar någon roll om vi tar ett varv till direkt. Det här är det enda jag vet nu. Min värld, mitt allt, det enda som är viktigt.

Tänk om det aldrig går. Tänk om vi sitter här idag utan att veta vad vi kanske kommer att veta om något år. Att det aldrig gick.
Vi kan ju självklart vara en av alla dom par som aldrig får några biologiska barn. Det får gå i alla fall. Det måste gå. Hela världen är full av barn som behöver en mamma och en pappa. Eller, en pappa och en pappa, en mamma och en mamma, en mamma, en pappa. Ni fattar.
Hela världen. Det här är en högst egoistisk strävan. Det är en önskan om matchande DNA, foglossning och två lintottar.
Det måste inte sluta så. Det går bra utan foglossning och matchande DNA. Det går bra med kolsvart hår och bruna ögon. Det går alldeles utmärkt. Är det så det ska bli så är det så det ska bli och då finns våra framtida barn inte i magen nu utan i en helt annan del av världen. Tills vi träffas.
Det går bra. Det kommer att bli jättebra det också om det är så det blir. Men våra egon skriker efter en helt annan utväg just nu.
Och just idag känns det inte bra.

Man ligger med sin sambo.
Samlaget är över och man pustar ut och blir pussad i pannan.

Ömhet. Kärlek.

Då. Då. Då. Då kan man helt plötsligt, och från ingenstans bara känna att man måste spy.
Och så gör man det.

Jag gav mig på kaffet igen, av ren vana. Irrade in i köket när klockan hade ringt och satte på fyra koppar, precis som vanligt. Somnade nästan undertiden som jag kissade, irrade ut i köket igen. Tog min kopp och började dricka.
Ja, så nu är ju den morgonen förstörd.

Som om det inte vore nog. Jag ska på ett möte i Märsta på förmiddagen. Märsta, hålet som Gud glömde. Jag har jobbat där en gång i tiden. Omgiven av ren och skär misär. På ett företag som ägde massor av hyreslägenheter. Varje dag fick jag desperata telefonsamtal från människor som inte hade någon vart att ta vägen. Som blev vräkta på rutin. Människor som inte hade några pengar, som var skuldsatta upp över öronen men som trots det, såklart, också ville ha någonstans att bo.
Och där satt jag. Och bestämde. Läste ett namn på ett papper, såg kolumnen med skulder som ibland inte fick plats på en sida. Det kom in människor till kontoret som grät. Som hade ungar under alla armar och runt varje ben. Som vädjade, bönade och bad. Eller som skrek. Vissa skrek. Väldigt högt skrek vissa.
När jag satte mig i bilen på kvällarna och åkte hem så tittade jag på Märsta med sorg i blicken. Och jag tänkte alltid att lyckan nästan inte alls finns där. Att det är så trångt i luften av oro, olycka och frustration, att den lilla lycka som andra kände knappt fick plats.

Nu ska jag tillbaks igen, i ett helt annat ärende. Jag ska träffa en man som får Lars Ohly att framstå som humorist. Och då, mina damer och herrar, då är det fan inte roligt.
Mest av allt ska jag komma ihåg att tacka nej när han erbjuder mig kaffe. Så väldigt lätt att tacka ja av rent rutin, ty så trög är jag. Så lätt att sätta läpparna mot muggen och ta en klunk. Så roligt ska vi inte ha det idag. Det räcker så bra med Lars Ohly Junior, vi ska inte ha kräks på det också.

Men solen skiner och det är grönt i träden. Och ännu en morgon har jag fått vakna upp utan att drabbas av panik över att något är fel. Över blod. Ingenting verkar konstigt. Tvärtom. Allting verkar bra. Dom kanske verkligen flyter runt där inne i sitt universum och blir till, blir mer för varje sekund som går.

Så mycket lättare det är att åka till Märsta när solen skiner och det är grönt i träden.
Och när man är tre.

Igår kom veckans Hemmets Journal.
Vi brukar säga till folk att vi prenumererar på Hemmets Journal eftersom vi är så väldigt förtjusta i korsord. Som en förklaring till varför vi får hem en tanttidning fyrtio år innan pensionen.

D har suttit med pannan i djupa veck sedan Journalen landade i hallen. Han fastnade med ett av korsorden som han annars brukar lösa på ett par timmar. Men inte den här veckan.
Han har vankat av och an. Han har slagit i böcker. Han har googlat. Det är fusk att googla men är det helt jävla omöjligt att få ihop skiten så måste man faktiskt googla.

Han sov på saken. Han vaknade imorse och försökte igen. Fram mot lunch såg jag svettpärlor i hans panna. Han knöt näven och bet i den tills det kom blod. Han kastade ifrån sig tidningen och skrek ut i tomma intet. Det är väl SJÄLVA FAAN, skrek han.
Så tog han sig samman. Plockade upp tidningen ur hundens matskål, tog flera djupa andetag och försökte igen. Där lossnade det lite. Han fick in två, kanske tre ord på en kvart. Det är bra.

Fram och tillbaka mellan rummen har han vandrat. Kastat tidningen i väggen så många gånger att "Mitt bästa tips" nu är bra tips vi får klara oss utan. Men han gav sig inte.
Alldeles nyss skrek han, JAAAAAAA!, och då förstod jag att han tillslut hade fått ihop det. Det tog lite tid, det blev ganska mycket googlande, och han kvaddade hela tidningen på kuppen. Men han fick ihop det.

Duktig.

Vi skulle fira förlovningsdagen idag.
Tända ljus, titta ögonen, smeka handen, äta gott.

D: Tycker du om sån där sås på gräddfil, ägg och gräslök som man äter till matjesill?
Jag: Va?
D: Den såsen. Med ägg.
Jag: Men, nej. Det låter skitäckligt och jag äter inte matjesill.
D: Nej, jag vet. Men jag tänkte att du kanske äter den såsen.
Jag: Nej, hurså?
D: Då kunde vi äta den till middag tänkte jag.
Jag: Till middag? Såsen man brukar ha till matjesill, till middag?
D: Ja. Man kan koka potatis till också.

Han älskar inte mig längre.

Här kommer ju hon som har Uppsalas största blogg in på bloggen. Som en helt VANLIG människa.

Så, hur gick det då?
Jo, tackar som frågar. Det blev inget blåmärke runt naveln. Vi kan fortfarande konsten, och så värst komplicerat är det ju faktiskt inte.

Och så trevligt att vara två vanliga vuxna igen. Så, som vi var. Innan allt det här tog fart.
Men vaggisarna jag måste stoppa upp där solen aldrig skiner tre gånger om dagen, dom har ju gjort sitt. Jag ska bespara er detaljer, men alltså, det är inte så lätt att vara kvinna under hormonbehandling. Speciellt inte när hormonbehandlingen sker väldigt centralt och man försöker sig på lite höffla, höffla med sin älskade.
Idag vill jag helst stå upp och kissa. Och DET, är ju som bekant verkligen inte lätt när man är kvinna.

Och kaffe. Det där jag dricker minst en liter av varje dag i vanliga fall.
Kaffe.
Är inte kaffe verkligen det äckligaste som finns? Jo, jag tror bestämt att det är precis vad det är det. Efter avslutad kaffetår hos äldre släktingar mitt på dagen så satte jag mig i bilen, åkte till en toalett jag känner till och gjorde mig av med kaffet, samma väg som det kom in.

Och det vet ju alla, att när kaffet inte smakar bra så kan man inte diska, dammsuga, bädda sängen, laga mat, tvätta eller byta kanal på teven själv.
Men det kan D.

Jag stod med huvudet nere i kloakerna nyss och skurade toan. Citek och Ajax liljekonvalj. Gned som besatt.
Och när jag stod där med huvudet i sörjan kom jag på att jag och D hade 1-årig förlovningsdag i förrgår. Inte kom vi ihåg det inte. Vi är för upptagna med att vara alldeles jävla skiträdda för att vi kanske måste köpa två spjälsängar i januari.

D sa att vi får fira det imorgon istället. Ikväll går inte, för just nu håller D på att göra ugnspannkaka och man kan fan inte fira med ugnspannkaka. Trots att D ska ha ädelost på sin (man kan spy för mindre), så är det inte speciellt festligt.

Men ikväll får vi ligga med varandra för första gången på evigheter. Doktorn har gett godkänt för samlag.
Det kan faktiskt hända att vi helt enkelt slår till. Och herregud hur ska DET gå? Kommer han att hitta rätt efter all denna tid av avhållsamhet för äggplock, ägginsättning, ägg hit och ägg dit.
Det får vi se. Jag kanske vaknar med ett stort blåmärke runt naveln imorgon.

Jag får en del kommentarer där avsändaren inte vill att jag ska godkänna kommentaren utan bara läsa den själv. Och då blir det självfallet så.
Om man vill kan man skicka såna kommentarer till mailen istället från och med nu. Eller så kanske man vill maila mig av någon annan anledning, för att man har en miljon över som bara ligger och skräpar. Då kan man maila mig så hämtar jag den.

[email protected]