Innan du fanns

I förra veckan fick jag ett mail av Ninni Schulman. Trettio mail senare är det nu dags.

Jag flyttar HIT!
Här är en intervju, med tillhörande bild med mycket märkliga färger.


Det är samma blogg, alla texter finns på plats där borta. Bara en ny adress.
Nu går vi dit  och ställer ett skåp där det ska stå, ni och jag.

Trots att det är så tyst här så är det väldigt mycket på gång. Det är därför det är så tyst, tekniken bråkar med mig.
Vad som är på gång får ni se imorgon, stora förändringar blir det.

Sov gott!

Titta!

Och aldrig i hela mitt liv har jag väl blivit så överlycklig av att inte lottas som vinnare.
Jag får en bok i alla fall, trots nitlott. För att min blogg är personlig och fin.
Jag tror jag självdör en smula av stolthet här faktiskt.

När jag och D träffades jobbade jag på ett kontor i stan och han pluggade sina sista månader på polishögskolan.
En studentfjant, tyckte jag då. Det tog ett tag innan jag insåg att det var vi det skulle bli. Att det var meningen så. Att det fanns en osynlig plan för oss.
För D gick det fortare. Jag förstod det när han plötsligt hade tid att komma till mitt jobb varje dag med lunch. Han visade ett enormt intresse för mina hundpromenader och ville väldigt gärna följa med. Inför varje helg kom det sms om middagsinbjudningar till hans ungkarlslya.
Men mest av allt gick vi. Många timmar varje kväll.
Vi gick. Och vi gick. Och vi gick. Och jag tyckte med tiden att han var fantastisk, på alla sätt och vis. Lite för bra för att vara sann. Men jag trodde att jag skulle vara singel. Jag och Fia hade bestämt att vi skulle ha det så.
Det blev inte så.

Tillslut hittade jag mig själv sådär fnittrande överjävligt kär att ingenting annat fungerar. Jag sov inte, jag åt inte, jag gick runt som ett leende fån på jobbet. Slutade jaga personalen med papper och jobb hit och dit som jag alltid gjorde i vanliga fall.

Vi var vakna hela nätterna. Gjorde sånt som nykära människor gör bäst. Det var inte ens jobbigt att ta sig upp i ottan trots noll timmar sömn. Jag kom till jobbet lika glad varje morgon. D satte sig i bilen till Solna och skrev sina tentor.

Det var höst, höst som blev till smällkall vinter. Vi brukar fråga oss själva hur galet det hade blivit om vi hade träffats på våren eller sommaren. Hur mycket hade vi inte gått på kvällarna då? Vi som pulsade runt i två meter snö och höll på att frysa ihjäl, men som gick och gick och gick. För att kvällarna aldrig skulle ta slut. För att det fanns så mycket att upptäcka. Så mycket att fråga, så mycket att höra.
Om det hade varit vår. Om vi tillslut inte hade blivit tvugna att gå in för att inte frysa ihjäl.
Då hade vi aldrig slutat gå.
Hunden var plågsamt trött på att vandra timme ut och timme in genom Uppsala varje kväll. Ibland fick hon stanna hemma och vila tassarna i lugn och ro.

Under den här perioden av eufori bestämdes det att jag skulle inreda hela firman på nytt. Ut med gammalt in med nytt.
Jag spenderade många långa timmar på IKEA och andra möbelvaruhus. Tio nya bord till fikarummet, sextio stolar, ny kaffebryggare, nya gardiner, nya tavlor, nya lampor, nytt porslin.
D var alltid med. Han slutade tidigare, han pluggade hemma, han var ledig. På nåt jäkla vänster var han alltid med. Mycket i skolan var redan färdigt, så gott som bara examen kvar.
Så han hämtade mig på firman. Vi spenderade timmar på IKEA. Tuggade korv, hånglade på lagret, skrattade åt herr och fru Svennebanan i lika träningsoveraller och träskor.

Min chef tyckte att det var en hyvens karl jag hade fått tag i som åkte med mig runt hela stan och lastade in och ut. Till jul satte han upp adventsstjärnor och fixade glödlamporna i alla adventsljusstakar. Till hundra fönster.
Borden och stolarna från IKEA kånkade han upp till fikarummet och skruvade ihop. Själv.
Hela tiden med ett leende på läpparna. Ingenting var jobbigt. Jag bad honom aldrig, han erbjöd sig jämt. Han stod med bilen utanför firman innan jag hunnit få på mig jackan dom gånger vi skulle ut och handla.

Kärleken. Den kärleken.

Idag var vi på IKEA för att köpa en ny garderob till sovrummet.
En garderob.
Idag var det inte jullov på polishögskolan. Idag var det dagen efter nio timmars nattpass i polisbilen.

Här säger han jättefula ord. Helvetes jävla skit, och sånt.


Här säger han könsord.


Här säger han att det är sista jävla gången i hans jävla liv som han köper nåt jävla skit på jävla IKEA där allt kommer i miljarder jävla delar.

Och sen sa han: MEN TA BORT DEN FÖRBANNADE KAMERAN!

Då gjorde jag det. Sen väntade jag en timme innan jag frågade om jag fick lägga ut bilderna i bloggen.
Gissa, svarade han då.
Och nu har jag gissat färdigt.

T :
Du visste säkert var sladden var hela tiden men behövde en förevändning för att få flasha med 1600 besökare. ;-) Skryt-Arne!

Svar:
ÄCSH DÅ! Men nu när vi i alla fall är inne på det.
Hej, jag heter Linda och jag har Uppsalas mest lästa blogg.

VAR fan är min kamerasladd?

Vissa dagar tänker jag att jag ska klä mig lite rockigt. Lite jag-är-26-bast-4-år-kvar-till-30-det-här-är-inte-på-nåt-sätt-patetiskt-bara-jävligt-medvetet-tufft.

Jag drar på mig dom slitna jeansen och rotar fram en av 100 rockiga toppar jag har köpt genom åren i desperata försök att HÄNGA MED i min tid. Toppar som krymper lite mer för varje månad. Hej magtröja.
Jag kan känna rockstjärnan inom mig. Det känns bra. Jag är cool. Ett par solbrillor på det här och sen raka vägen ut i stora världen och se oberörd ut hela långa dagen.
Tills jag ställer mig framför spegeln.

Tänk er Miss Edna goes Keith Richards.
Alltså, det blir ju inte bra.
Hur jag än vrider och vänder på det, hur jag än försöker så är jag verkligen Sveriges yngsta tant.

Igår kom Hemmets Journal. Ett trevligt recept på en mazarinkaka jag måste testa till helgen.
Så himla smarrigt det ska bli!

Nu har jag läst bloggar hela dagen. Bloggar på längden, bloggar på tvären.
Herregud vad vi bloggar friskt om allt och ingenting vi bloggare. Tack för att ni delade med er, jag kommer besöka några igen, och igen, och igen.

Jag har hittat två som jag vill lyfta. Två väldigt olika bloggar. Dom här två var inte dom enda bloggarna som förtjänar uppmärksamhet, men det får räcka med två för den här gången.
Livet är ju långt. Vi ska bli gamla ihop, ni och jag. Vi hinner göra om det här många gånger.

Den HÄR är kul!

Den HÄR är vacker! Trots blognamnet. Jättevacker.

Nu går vi i grupp och hälsar på.

En karta den här gången. En skrivamskin förra gången.
Kunde jag så skulle jag köpa ett bättre begagnat lik, ty jag gillar gamla ting.


Perfekt att rulla ihop och ta med sig i handväskan till krogen. Så är det bara att rulla upp den och lista ut var man bor när det är dags att hitta hem fram mot småtimmarna.
Det var ungefär så jag hade tänkt mig det här. Nykterist som jag är.

Man hade ju lätt kunnat få för sig att D inte är så petig när det kommer till mat. Med tanke på att han föreslog såsen man äter till matjesill med kokt potatis när vi skulle äta gott en kväll.
Man skulle lätt kunna få för sig att D inte är så petig. Men D är petig. Det driver mig till vansinne mellan varven. Som idag.

Jag varvar tvättberget enormus gigantus med texter. Texter som ska läsas, texter som ska skrivas. Mail som ska läsas, mail som ska skrivas. Det är såna dagar man skriver ett inlägg och ber om länkar till andras bloggar. Så kan man varva måsten med nöjen.

D hade en uppgift.
Köpa garderob på IKEA. Nu är det ju inte hans fel, men garderoberna på IKEA är ALLTID slut. Vad är det med folk, knarkars det garderober där ute i landet? Garderoben vi skulle ha var slut idag också. Kommer imorgon.
Jävlaskitvadtröttjagblir.
Då får D i uppgift att köpa mat. Köp nåt som går fort, säger jag till D. Jag håller på att stryka med av hunger här. Köp nåt som är färdigt att sväljas när du kommer hem. Så sa jag. Tydligt budskap om hunger som håller på att döda mig.

D handlar på vägen hem.
Och in genom dörren kliver gastronomen med ingridienser till en jävla gryta.
T I L L     E N    G R Y T A.
Köttet ska brynas, sedan koka i minst en timme.

Den där stora skylten med ett jättestort gult M på som finns efter varenda väg så långt ögat når. Den har aldrig nått iris på D.

Prisa Gud, här kommer bloggåterbäringen.

Ni är väldigt många som läser den här bloggen varje dag. Tack för det! Och för alla fantastiska kommentarer, tack för ALLA fantastiska kommentarer.
Jag skulle verkligen vilja skriva ett personligt svar till var och en, men det går inte. Men jag läser alla, och tackar er i grupp. Jag har valt inställningen som gör att jag måste godkänna kommentarerna innan publicering och på så sätt ser jag varenda rad, och jag suger i mig, snaskar på varenda bokstav. Jag har ofta högläsning av kommentarer för D. Han blir också glad. Han fattar ingenting av bloggar. Han tycker att vi bloggare är ganska dumma i huvudet på sätt och vis, som delar med oss av allt och inget till omvärlden.
Men han har godkänt att hans sambo delar med sig av allt det här, såklart. Annars skulle jag inte göra det.
D först. D är alltid viktigast. Trots att han inte alltid sköter sig och trots att jag måste skälla på honom jättemycket ibland.

Det finns många bra bloggar där ute. Det finns många skitbloggar där ute också.
Det finns många bra bloggar som aldrig får synas så mycket som dom förtjänar.

Nu gör vi nåt åt det.

Nu lyfter vi en bra blogg i den här bloggen. Då kommer den att få synas för tusen läsare och många till, det vore ju skojsigt.
Länka till en bra blogg, din egen eller någon annans här bland kommentarerna. Jag kollar alla länkar och länkar senare under dagen eller kvällen till en blogg som jag tycker är bra.

1. Bloggen ska inte redan ha jättemånga läsare. Då tappar hela grejen sin poäng.

2. Hur många jättemånga läsare är vet jag inte, men den ska inte klättra högt på några listor inne på Bloggportalen, liksom.

3. Den får handla om vad som helst. Ge mig humor, ge mig sorg, ge mig ironi ge mig sarkasm, ge mig vardag, ge mig allt. Men ge mig för helvete inte någon modeblogg där bloggaren i fråga tapetserar bloggen med bilder på sig själv framför morsans spegel. Jag får svåra andningssvårigheter av sånt.

Då kör vi.

Inget mer blod. Inte så mycket som en liten, liten, pytteliten droppe. Ingenting.
Nu får vi leva i tron om att allt är som det ska tills motsatsen bevisas. Det börjar närma sig dagen då vi ska få bevis. En dag jag inte alls längtar efter. Hellre leva i dum ovisshet med inbillad övertygelse om att allt är bra tills motsatsen är bevisad, än att få de där motsatsen bevisad.
Men vi är inte där än. Tack och lov.

Den här bloggen får mitt hjärta att slå frivolter varje dag.
Så anonym. Så bitter. Så full av kärlek.
Det här inlägget är magi.

Han har lovat att jag ska få gifta mig med honom den bittra dagen D hittar Palmevapet, blir miljonär och flyttar till en öde ö med en yngre fru.

Igår efterlyste jag hjälp på twitter. Skrek i högan sky efter någon som kunde göra något åt ett suddigt foto jag har, så att det skulle bli mindre suddigt.
Och hur fantastiskt är det inte att leva i en modern värld? Efter en minut hade Christian Pellving gjort mitt besvär till sitt. Och efter en kvart hade jag nya foton på mig själv i mailen. Snälla, snälla Christian. Som dessutom bor i Sveriges bästa stad.
Kolla in hans hemsida, här.

Skrivmaskinen jag köpte. Det fulaste D har sett i år.
Visade sig även vara det roligaste D har sett i år.


DEN FUNKAR, LINDA, DEN FUNKAR! LINDA, LINDA, LINDA, DEN FUNKAR!

Han har skrivit en dikt till mig.
Nåt om hålet i ozonlagret. Jättefint.

Igårkväll när jag hade varit ute med hunden var det bråttom, bråttom att komma in och kissa. Det är rutin att titta på pappret här efter varje torkning, såklart.
Och igår hände det där som inte får hända. Det var blod.

Det går inte att beskriva känslan. Jag trodde att jag visste hur jag skulle reagera om den dagen skulle komma, jag trodde att jag visste hur jag skulle känna.
Jag trodde fel.

Hela världen snurrade till. Den gjorde verkligen det. Golv blev tak, tak blev golv, allt var upp och ner i några sekunder, jag kunde inte fästa blicken. Och jag fick bara ur mig ett förtvivlat; nej.
D kom inspringandes på toaletten direkt. Ett litet förtvivlad nej från toaletten skär genom väggar av betong i en familj som lever på hoppet, och där hoppet är ett ivf.
Jag satt helt paralyserad på toaletten och stirrade på pappret i handen. D stod framför mig och stirrade på samma papper. Jag blev så torr i munnen. Det gick på en sekund. Det kändes som sandpapper i hela svalget och det gjorde ont att andas.
Nåt var det. Inte rött som färskt blod, men nåt var det. Nåt mörkt. Nåt blodblandat.
Jag tog mer papper och torkade igen.
Ingenting.
Mer papper, torkade igen.
Ingenting.
Mer, mer, mer, papper. Ingenting.

Vi stirrade på pappret med det mörka.
Jaha.
Var det över nu. Var det här början på över?

D höll en föreläsning om allt han har läst om att det kan komma lite blod och att det inte alls behöver betyda att det inte har gått. Och så är det. Det kan komma lite blod. Det behöver inte betyda att det är över. Men vi trodde inte riktigt på oss själva när vi drog upp alla exempel på allt blod som faktiskt kan komma utan att det betyder fara.
Men vi fortsatte så. Länge. Exempel på folk vi läst om, om blödningar hit och dit. Vi travade iväg i argumenten tills travet blev galopp, tills vi hade fått det till att det nästan är så gott som ett jävligt BRA tecken när det kommer blod.
Det kallas självförsvar. Psykiskt självförsvar.

Ingenting mer efter det där mörka på pappret. Inte så mycket som en antydan till något mer mörkt.
Jag har gått på toaletten onaturligt många gånger sedan dess. Ingenting.
Imorse sprang jag upp till toaletten för att titta igen.
Ingenting. Och det var så lite igår. Bara nåt mörkt, lite, lite av något mörkt.

Men vi dog lite.
Oron flyttade in med besked i vår lägenhet igår. Oron har ställt feta resväskor i varenda rum.

Näääämen! Där sitter ju Uppsalas största bloggerska och suger i sig något onyttigt. Vilken liten och nätt näsa. Och så brun sen.

Den här har jag köpt för 100 spänn! Den har tillhört en dam vars dotter bad mig att vårda den med kärlek. Jag ska det. D säger att det är det fulaste han har sett i år.

Bakluckeloppis. Jag njuter. D kreverar.

Jag skulle recensera den där restaurangen, Biztron. Men inte är det så intressant, och inte är jag lika uppretad över maten idag som igår.
Det är ett bra ställe, skön stämning, mysig inredning, mycket trevlig personal. Enligt andra, god mat. Men jag råkade få in en entrecote (efter en hel evighet), som var så rå att den hade börjat tugga gräs om man släppt ut den i hagen igen.
Nog om det.

Vi tar en kommentar istället.

Annica:
Du måste nästan vara Sveriges kändaste anonymis!! Fattar du hur höga förväntningar vi har på dig sen när du väl kommer att bli offentlig med bild och allt vad det innebär? Intervjuer i tidningar och på tv. Du kanske vill spela huvudrollen i din egen dokumentärfilm, göra reklam för L´oreal "it´s worth it", underklädesreklam för H&M mm. Som kändis har du ju stor chans att bli ihop med Uffe iaf... är det ditt mål med den här bloggen? ;)
("Kärleken förde oss samman" är grymt fin iaf.)
Ha en trevlig lördagkväll!

Svar:
I EXAKT dom här banorna tänker jag också. Plus David Letterman och Oprah. Jag undrar när dom ska ringa egentligen, är inte det folk som vill vara först med det senaste?
Inte ens Babben har hört av sig, är inte det konstigt? Tomas Ledin var där idag och sjöng en låt, ett konsteverk lika fantastiskt som en soldriven ficklampa. Och Martin Timell var också där. Han slog tre spikar i en planka på bästa sändningstid i SVT. Tack för att du betalar din tv-avgift.
Själv satt jag hemma i soffan, åt godis och gick upp ett kilo till.
Men min tid kommer. Imorgon är en annan dag. Och på måndag är det också en annan dag. Jag kan vänta.

Titta vad fint Anna Runnberg skriver om mig i dagens Pralin, en helgtidning i pappersform där uppe i Dalarna.



Fantastiska teknik. Tack vare scanner och mail fick jag det där som ett brev på, eh datorn.
TÄNK om Gunde Svan har hittat hit nu!
Gunde satt säkert där med tidningen och havregrynsgröten imorse och tänkte att det där måste jag ju kolla närmare på. Skynda, skynda!

Gunde Svan! Han känner ju Agneta Sjödin, som har barn ihop med Niklas Strömstedt, som har spelat ihop med Ulf Lundell.
Gunde, om du ser det här, hälsa så himla mycket till Ulf Lundell att jag skulle kunna sälja D på torget för en middag med Ulf. Hälsa det. Tack på förhand.

D gick upp i ottan för att åka och bada med mina föräldrar och min brorsas två telingar. Äventyrsbadet på Fyrishov. Så skojigt för dom. Jag kan komma på många saker jag hellre gör en lördag halv åtta än att trängas med barnfamiljer på badhuset. Spika in en rostig spik i handen, som ett exempel.

Vi kom hem runt halv tolv och har sedan dess suttit i soffan och diskuterat. Stort och smått. Könsroller, arv och miljö. Till min fasa upptäckte jag att jag liknade en rabiatfeminist i mina argument. Då blev jag rädd och fick påminna mig själv om hur starkt jag faktiskt är övertygad om att pojkar och flickor är olika av andra faktorer än enbart miljö.
Jag lät som en högtravande Gudrun Schyman mellan varven. Väldigt obehagligt.

Men en väldigt behaglig kväll, trots rå entrecôte.
Imorgon ska jag recensera Uppsalas senaste restaurang.
Synd för dom. Men kocken kunde ju omöjligt veta att han skickade ut kossan, så rå att den fortfarande råmade, till kvinnan som skriver stadens mest lästa blogg.
Håhåjaja, hybris.

Han har bokat bord.
Ikväll blir det inte matjesillsås med potatis.

Och sinnet, sinnet är så mycket lättare nu. Tack vare kloka kommentarer från kloka främlingar. Tack vare en kaffepaus med Fia. Tack vare världens finaste man. Och hund. Hunden också. Trots den jättelilla hjärnan, det får plats så mycket fint i den jättelilla, jättelilla, jättelilla hjärnan.
Och så mycket sötsug också.



Då går vi.

Det känns inte bra idag.
Egentligen går det inte att ta på, det går inte att säga vad det är som inte känns bra. Det bara är så. Det känns inte bra. Jag är så orolig att jag håller på att gå i bitar. Jag är fortfarande så sjuk i huvudet av hormoner att det är rent omöjligt att säga vad som tyder på vad.
Dom kanske inte lever. Det kan vara tomt där inne och tanken gör mig så svag. Jag har börjat förstå hur jag kommer att må, hur jag kommer att känna om det nästa vecka visar sig att det inte gick.
Hej vrak.

Och samtidigt, jag kan inte vänta. Jag tänker inte vänta i månader på att försöka igen. Jag tänker kasta mig in i cirkusen lika fort som den tog slut. Jag är så inne i det här nu. Så slutkörd att det liksom inte spelar någon roll om vi tar ett varv till direkt. Det här är det enda jag vet nu. Min värld, mitt allt, det enda som är viktigt.

Tänk om det aldrig går. Tänk om vi sitter här idag utan att veta vad vi kanske kommer att veta om något år. Att det aldrig gick.
Vi kan ju självklart vara en av alla dom par som aldrig får några biologiska barn. Det får gå i alla fall. Det måste gå. Hela världen är full av barn som behöver en mamma och en pappa. Eller, en pappa och en pappa, en mamma och en mamma, en mamma, en pappa. Ni fattar.
Hela världen. Det här är en högst egoistisk strävan. Det är en önskan om matchande DNA, foglossning och två lintottar.
Det måste inte sluta så. Det går bra utan foglossning och matchande DNA. Det går bra med kolsvart hår och bruna ögon. Det går alldeles utmärkt. Är det så det ska bli så är det så det ska bli och då finns våra framtida barn inte i magen nu utan i en helt annan del av världen. Tills vi träffas.
Det går bra. Det kommer att bli jättebra det också om det är så det blir. Men våra egon skriker efter en helt annan utväg just nu.
Och just idag känns det inte bra.

Man ligger med sin sambo.
Samlaget är över och man pustar ut och blir pussad i pannan.

Ömhet. Kärlek.

Då. Då. Då. Då kan man helt plötsligt, och från ingenstans bara känna att man måste spy.
Och så gör man det.

Jag gav mig på kaffet igen, av ren vana. Irrade in i köket när klockan hade ringt och satte på fyra koppar, precis som vanligt. Somnade nästan undertiden som jag kissade, irrade ut i köket igen. Tog min kopp och började dricka.
Ja, så nu är ju den morgonen förstörd.

Som om det inte vore nog. Jag ska på ett möte i Märsta på förmiddagen. Märsta, hålet som Gud glömde. Jag har jobbat där en gång i tiden. Omgiven av ren och skär misär. På ett företag som ägde massor av hyreslägenheter. Varje dag fick jag desperata telefonsamtal från människor som inte hade någon vart att ta vägen. Som blev vräkta på rutin. Människor som inte hade några pengar, som var skuldsatta upp över öronen men som trots det, såklart, också ville ha någonstans att bo.
Och där satt jag. Och bestämde. Läste ett namn på ett papper, såg kolumnen med skulder som ibland inte fick plats på en sida. Det kom in människor till kontoret som grät. Som hade ungar under alla armar och runt varje ben. Som vädjade, bönade och bad. Eller som skrek. Vissa skrek. Väldigt högt skrek vissa.
När jag satte mig i bilen på kvällarna och åkte hem så tittade jag på Märsta med sorg i blicken. Och jag tänkte alltid att lyckan nästan inte alls finns där. Att det är så trångt i luften av oro, olycka och frustration, att den lilla lycka som andra kände knappt fick plats.

Nu ska jag tillbaks igen, i ett helt annat ärende. Jag ska träffa en man som får Lars Ohly att framstå som humorist. Och då, mina damer och herrar, då är det fan inte roligt.
Mest av allt ska jag komma ihåg att tacka nej när han erbjuder mig kaffe. Så väldigt lätt att tacka ja av rent rutin, ty så trög är jag. Så lätt att sätta läpparna mot muggen och ta en klunk. Så roligt ska vi inte ha det idag. Det räcker så bra med Lars Ohly Junior, vi ska inte ha kräks på det också.

Men solen skiner och det är grönt i träden. Och ännu en morgon har jag fått vakna upp utan att drabbas av panik över att något är fel. Över blod. Ingenting verkar konstigt. Tvärtom. Allting verkar bra. Dom kanske verkligen flyter runt där inne i sitt universum och blir till, blir mer för varje sekund som går.

Så mycket lättare det är att åka till Märsta när solen skiner och det är grönt i träden.
Och när man är tre.

Igår kom veckans Hemmets Journal.
Vi brukar säga till folk att vi prenumererar på Hemmets Journal eftersom vi är så väldigt förtjusta i korsord. Som en förklaring till varför vi får hem en tanttidning fyrtio år innan pensionen.

D har suttit med pannan i djupa veck sedan Journalen landade i hallen. Han fastnade med ett av korsorden som han annars brukar lösa på ett par timmar. Men inte den här veckan.
Han har vankat av och an. Han har slagit i böcker. Han har googlat. Det är fusk att googla men är det helt jävla omöjligt att få ihop skiten så måste man faktiskt googla.

Han sov på saken. Han vaknade imorse och försökte igen. Fram mot lunch såg jag svettpärlor i hans panna. Han knöt näven och bet i den tills det kom blod. Han kastade ifrån sig tidningen och skrek ut i tomma intet. Det är väl SJÄLVA FAAN, skrek han.
Så tog han sig samman. Plockade upp tidningen ur hundens matskål, tog flera djupa andetag och försökte igen. Där lossnade det lite. Han fick in två, kanske tre ord på en kvart. Det är bra.

Fram och tillbaka mellan rummen har han vandrat. Kastat tidningen i väggen så många gånger att "Mitt bästa tips" nu är bra tips vi får klara oss utan. Men han gav sig inte.
Alldeles nyss skrek han, JAAAAAAA!, och då förstod jag att han tillslut hade fått ihop det. Det tog lite tid, det blev ganska mycket googlande, och han kvaddade hela tidningen på kuppen. Men han fick ihop det.

Duktig.

Vi skulle fira förlovningsdagen idag.
Tända ljus, titta ögonen, smeka handen, äta gott.

D: Tycker du om sån där sås på gräddfil, ägg och gräslök som man äter till matjesill?
Jag: Va?
D: Den såsen. Med ägg.
Jag: Men, nej. Det låter skitäckligt och jag äter inte matjesill.
D: Nej, jag vet. Men jag tänkte att du kanske äter den såsen.
Jag: Nej, hurså?
D: Då kunde vi äta den till middag tänkte jag.
Jag: Till middag? Såsen man brukar ha till matjesill, till middag?
D: Ja. Man kan koka potatis till också.

Han älskar inte mig längre.

Här kommer ju hon som har Uppsalas största blogg in på bloggen. Som en helt VANLIG människa.

Så, hur gick det då?
Jo, tackar som frågar. Det blev inget blåmärke runt naveln. Vi kan fortfarande konsten, och så värst komplicerat är det ju faktiskt inte.

Och så trevligt att vara två vanliga vuxna igen. Så, som vi var. Innan allt det här tog fart.
Men vaggisarna jag måste stoppa upp där solen aldrig skiner tre gånger om dagen, dom har ju gjort sitt. Jag ska bespara er detaljer, men alltså, det är inte så lätt att vara kvinna under hormonbehandling. Speciellt inte när hormonbehandlingen sker väldigt centralt och man försöker sig på lite höffla, höffla med sin älskade.
Idag vill jag helst stå upp och kissa. Och DET, är ju som bekant verkligen inte lätt när man är kvinna.

Och kaffe. Det där jag dricker minst en liter av varje dag i vanliga fall.
Kaffe.
Är inte kaffe verkligen det äckligaste som finns? Jo, jag tror bestämt att det är precis vad det är det. Efter avslutad kaffetår hos äldre släktingar mitt på dagen så satte jag mig i bilen, åkte till en toalett jag känner till och gjorde mig av med kaffet, samma väg som det kom in.

Och det vet ju alla, att när kaffet inte smakar bra så kan man inte diska, dammsuga, bädda sängen, laga mat, tvätta eller byta kanal på teven själv.
Men det kan D.

Jag stod med huvudet nere i kloakerna nyss och skurade toan. Citek och Ajax liljekonvalj. Gned som besatt.
Och när jag stod där med huvudet i sörjan kom jag på att jag och D hade 1-årig förlovningsdag i förrgår. Inte kom vi ihåg det inte. Vi är för upptagna med att vara alldeles jävla skiträdda för att vi kanske måste köpa två spjälsängar i januari.

D sa att vi får fira det imorgon istället. Ikväll går inte, för just nu håller D på att göra ugnspannkaka och man kan fan inte fira med ugnspannkaka. Trots att D ska ha ädelost på sin (man kan spy för mindre), så är det inte speciellt festligt.

Men ikväll får vi ligga med varandra för första gången på evigheter. Doktorn har gett godkänt för samlag.
Det kan faktiskt hända att vi helt enkelt slår till. Och herregud hur ska DET gå? Kommer han att hitta rätt efter all denna tid av avhållsamhet för äggplock, ägginsättning, ägg hit och ägg dit.
Det får vi se. Jag kanske vaknar med ett stort blåmärke runt naveln imorgon.

Jag får en del kommentarer där avsändaren inte vill att jag ska godkänna kommentaren utan bara läsa den själv. Och då blir det självfallet så.
Om man vill kan man skicka såna kommentarer till mailen istället från och med nu. Eller så kanske man vill maila mig av någon annan anledning, för att man har en miljon över som bara ligger och skräpar. Då kan man maila mig så hämtar jag den.

[email protected]

MONA:
I storstan handlar man på CityGross. En gång i veckan. Då har man inga fjösiga dragkorgar. Näpp, då kör vi megavagnar. De där som är extraextra stora, så att man kan lägga sig i den och ta en liten nap om det blir jobbigt. Eller trycka ned en tjatig taliban. Många användningsområden there is.

Svar:
Men handlar du bara en gång i veckan? Vilken ordning och reda. Jag äter upp allt i bilen på vägen hem från affären. Så dagen efter måste jag åka tillbaks igen och köpa nytt. Som jag äter upp i bilen.  Så håller det på undertiden som D bara blir magrare och magrare.

Dom där nya korgarna som finns på affärerna nu, med hjul.
Förr bar man sin korg med sina varor. Eller så tog man en kundvagn om man skulle ha mer än en limpa, en mjölk och ett halvt kilo köttfärs. Så fungerar det inte längre. Nu för tiden har korgarna hjul. Nu för tiden ska man dra korgen efter sig. Som en röd liten tjockisvovve hoppar den efter en genom affären.
Det finns ett handtag att lyfta korgen i också, men att använda sig av det är en hel konst. Det blir ergonomiskt fel för hela kroppen eftersom korgen är överallt om man vill hålla den i handen istället för att dra den i handtaget.

2009. Nu orkar vi faktiskt inte bära en korg längre.

Vi anlände till Richards lägenhet. Han är nyinflyttad, det lilla livet. Man kan kalla honom för det lilla livet, ty han är blott 21 år fyllda. Fia tuggar lammkött, hon.
Men det gör inget att Richard nyss har slutat på dagis, killen är ett smartass. Han typ torkade sig i arslet med högskoleprovet här om sistens. Han förstår saker om ekonomi och sånt som ingen annan förstår. När han pratar om sånt kan man nicka och försöka se ut som om man begriper. Men det gör man ju inte. Man bara nickar och tänker att det är ju själva fan att man inte ansträngde sig lite mer när man var 21, så hade man kanske varit lite intelligent nu när man är 26 och i alla fall begripit vad det är det lilla livet talar om.

Richard fick en liten inflyttningspresent av oss. Eftersom han håller på att skapa sig ett eget grabbigt hem för första gången och eftersom han är 21 och mycket smartare än jag så passade jag på att håna honom som hämnd i presentväg.

Det lilla livet blev så glad över disktrasan att vi fick låsa ut honom på balkongen en stund tills han hade lugnat ner sig.

Dom bjöd på grillning, det lilla livet och Fia. (En parantes här bara. Innan vi anlände skickade Fia ett sms och frågade vad jag och mina inneboende ville dricka under kvällen. Jag och mina inneboende, det var så hemskt gulligt sagt. Eller så är det bara jag som är blödig av hormoner nu igen.)

Och eftersom jag är en sexistisk fan anser jag att männen ska flockas runt grillen som flugor kring en kobajs undertiden som kvinnorna i församlingen dricker vin och alkoholfri cider, talar om livet och sånt.
Men inte här inte, NÄHÄ då.
När Fia grabbade tag i grillspett, fyllda champinjoner (receptet har hon snott av dig pappa, det lever än), majskolvar och bira så satt D och Richard kvar på balkongen och fnittrade åt intefanvetjag.


När vi hade påbörjat grillningen fick vi säga till damerna på balkongen att komma ut med dukningen och tillbehören. Det gjorde dom. Sen satte dom sig genast ner i gräset och vilade igen.

Notera att Denize inte vill bli kall om snippan.

Vi grillar och har det trevligt. Solen värmer, vi pratar om framtiden. Fia och hennes flickvän lovar att vara barnvakter jätteofta om det blir bebisar. Min flickvän och jag sitter och njuter av tanken på att vi kanske, kanske håller på att föröka oss. Jag dricker min alkoholfria äppelcider och vi står tätt, tätt, kramas, klappar. En sån kväll när livet är väldigt lätt att leva. När man är lycklig och tacksam.

Så kommer Allan Ballan, the neighbour.
Richard har köpt en grill som vi använder oss av. Föreningen har en fet grill. En stationär grill för äkta grillare. Där ska Allan Ballan grilla. Han säger till oss att inte låta honom störa, han ska bara grilla på köttet och sedan kuta upp till frugan och äta i lägenheten.
Undertiden som glöden i vår grill dör och vi har fått en lektion i köttgrillning av Allan Ballan så börjar Allan Ballns glöd att glöda som om det hela vore en reklamfilm. Han har förkläde, grilltång av rätt märke, grillvante av silikon (man kan ta upp kolet med händerna om man har handsken på sig. Jodå, han demonstrerade saken ordentligt), han har en whisky intill grillen, öl i flaska. Låt oss milt sagt säga att han hade allt han, Allan Ballan.
Mest av allt hade han ju glöd, och det hade inte vi.

Allan Ballan traskade upp och hämtade nånting. Vi ville sätta en brandsläckare i hans grill undertiden, men det gjorde vi ju inte. Vi bara glodde med avundsjuka blickar.


Men mat blev det, och god var den. Jättegod! Och sällskapet var ju oslagbart.
Vi skulle spela kubb, men vi satt och tjattrade tills solen var långt borta och det blev för kallt för kubb.
Så det blev Alias inne istället. Vi spelar alltid Alias när vi träffas. Jag och D vinner varje gång. Fia och Richard blir lite mer frustrerade för varje förlust. Vi skriker mycket när vi spelar Alias. Skriker och skrattar hysteriskt. Richard fuskar sådär som barn brukar göra. Jag spelade in en film som bevis men Fia har hotat med att mörda mig om jag lägger ut den så jag törs inte.
Efter tredje förlusten började Richard att blanda groggar i hopp om bot och bättring.


Men, det hjälpte ju såklart inte.

Och tre gånger rev jag en tavla som Richard har i köket. TRE gånger. Hur tjockskallig är man inte om man som fullt nykter lyckas tjonga ner en tavla, PANG i bordet bara genom att vrida lite på skallen.
Duktig idiot.
Richard sa att jag fick riva ner tavlan hur mycket jag ville för den kostade bara hundra spänn och agerar utfyllnad. Så nästa helg ska jag kanske åka dit och riva den jäveln igen.

Så gick det till.
Eller var det kanske nåt mer ni ville veta nu när jag i alla fall fläker ut mitt liv och alla jag känner i Uppsalas näst största blogg?
Tack för det, att ni gör den så stor! Storleken har ingen betydelse, men hellre i överkant än i underkant, som vi flickor brukar säga när ni pojkar inte hör.

Ack ni tappra bloggläsare. Förlåt för torka i uppdatering.
Jag ska ordna lite mat nu, dricka tre liter citronvatten, leta fram en kamerasladd och sen, sen, sen jävlar ska jag blogga som aldrig förr.

1. Hur ofta tvättar du duschdraperiet?
Två gånger om året kanske. Nu har vi precis köpt ett nytt eftersom vi rev ut duschkabinen som stod där när vi flyttade in. En mycket äcklig mackapär.

2. Håller du med om att morgonrocken är ett av de mest nödvändiga plaggen?
Nej, jag äger ingen morgonrock. Men nu kom jag på att jag vill ha en. D, jag vill ha en morgonrock. Köp en morgonrock till mig, D!

 

3. Vilken är ditt favoritöl?
Inget öl alls, jag dricker inte öl. Öl är mycket äckligt. Det kan möjligtvis vara okej att slicka i sig lite av skummet på en Guinness. Jag antar att det är den gräddiga karaktären min hjärna accepterar som okej. Min hjärna vill leva i en värld gjord av grädde.

4. Är du rädd för möss?
Nej. Jag är rädd för ormar, sjukligt rädd. Bör söka hjälp för det där eftersom min ormfobi har gått över alla gränser. Jag tuppar av om jag ser en orm i verkligheten, på den nivån är det.

5. Vilken hårfärg/ögonfärg skulle du vilja ha om du fick välja?
Jag är nöjd med att vara en grönögd blondin.

6. Känner du NÅGON som tycker om brysselkål?
Ja, faktiskt. En dåre jag känner tycker om brysselkål. Men så opererade han hjärnan som 2-åring också.

7. Brukar du sova middag?
Nej. Eller, senaste månaden har jag gärna gjort det om jag har kunnat, men det är ju inte alltid det går. Dom gånger det inte går somnar jag som ett trafikskadat djur runt åtta på kvällen istället.

8. Har du glasögon?
Nej. Men jag känner en brillorm, han heter Tony.

9. Har du körkort?
Ja.

10. Äter du nyttig mat?
Svaret är: nej. Hade jag gjort det hade jag inte behövt grina åt tjockman som spränger mina kläder.

11. Har du några syskon?
Ja, en storebror. Han är skitgammal och så. Men älskvärd mellan varven.

12. Kan du vifta på öronen?
Ja. Tack Gud för att du delade ut den talangen till mig bland många andra. Det är nåt jag använder mig av väldigt ofta. Vad hade livet varit om jag inte kunnat vift på öronen, brukar jag tänka precis innan jag somnar.

13. När handlade du en BH sist?
I februari. Jag blev så väldigt girig inne på Twilfit när dom hade rea så jag köpte flera par utan att prova. Det orkade jag nämligen inte. Dom var alldeles för små varenda en. Inte för att jag har så stora tuttar, mer för att mitt omfång inte var speciellt smickrande i februari, heller.

14. Kaffe eller te?
Kaffe med mjölk. Kaffe med grädde är det godaste som finns men vem har grädde i kaffet 2009 om man inte verkligen jättegärna vill ha en hjärtinfarkt? Ingen. Bara tanter som i alla fall snart ska dö.

15. Vilken sport tittar du helst på på TV?
Konståkning.  Jag kan ingenting om konståkning, men i alla fall. Dom har ju roliga kläder och så.

16. Har du någonsin haft en lila väska?
Det har jag säkert.

17. Har du snickrat något nån gång?
Ärad vare Gud i höjden, denna har jag gjort i slöjden. Självklart har jag snickrat. Fult blev det varje gång.

18. Kokar du egen sylt?
Nej. Pappa kokar lingonsylt en gång om året. När han är färdig får man tjugo burkar fast man bara behöver max två. Sen frågar han tio gånger under året om man behöver mer lingonsylt. Det behöver man inte.
Skulle man behöva fler burkar än tjugo borde man kanske söka akut hjälp för sitt syltmissbruk?

19. Brukar du ha målade naglar?
Ibland. Målade tånaglar och fransk manikyr på fingrarna.

20. Staden eller skogen en ledig dag?
Staden om det är sommar eftersom jag som sagt har grova problem med ormar. Sent på hösten och under vintern är jag mer än gärna i skogen med hunden. Sent på hösten och på vintern hatar hunden att vara i skogen för hon vill självdö när det är kallt ute. Vi passar så bra ihop, hon och jag.

Ska hem till Fia och Richard (söta vänner), och grilla ikväll.
Fick sms från Fia för en timme sedan.

"Nu har vi köpt kubb, boule, fotboll och vattengevär.
Ta med ombyte om ni vill ha vattenkrig".

En ganska mogen parmiddag.

Madde:
Överflödig information: Visste du att när man googlar innandufanns så får man upp "menade du: innebandyfans".


Hej på dig Madde.
Ja, det vet jag. Det vet jag allt för väl. Jag googlar mig själv sjukligt ofta. Pinsamt ofta. Jag googlade mig själv långt innan det kom upp någon träff på google, och då satt jag och tyckte att det var ju rent för jävligt att jag inte fanns än.
Jag tänker skriva den här bloggen som besatt, med målet att när någon bollkåt människa googlar "innebandyfans" ska det komma upp en fet text som säger "Menade du: innandufanns?"

D börjar morgonen med att kuta sin vältränade kropp genom Uppsala. Oberörd liksom flyger han fram över asfalten. Flås, flås, heja, heja, inga problem. Han behöver inte stanna efter fem minuter och spy av utmattning. Han bir inte svimfärdig av ansträngning. Han får inte syrebrist i hjärnan efter en kilometer och börjar trampa snett, rulla ögonen trettio varv i hålorna eller känna sig nära döden. Inte han. Nej, han bara joggar på han.
För det hatar jag honom en aning.

Status: Jag mår kräkilla. Det är en blandning av medicinhormoner och extrem tröttma som orsakar tillståndet.
Det spänner och drar i magen, det gör mig livrädd. Tills jag läser i foldern jag fick från Akademiska att det är fullt normalt. En folder som gör nytta, det var mer än vad jag kunnat ana. Tio gånger om dagen måste jag läsa i foldern för att lugna nerverna.
Igår ringde jag till mamma och pappa som är i sommarstugan och tokgrät. Bara grät och hade mig. För att jag ville. För att jag behövde det. För att jag är så orolig. För att förvarna dom om att jag kommer bli en handlingsförlamad konserv om ingen av liven där inne vill komma ut som en färdig bebis.
Mamma sa att det kommer jag inte alls det. Och då är det väl så då. Säger hon så är det väl så. Hon är en mamma, mammor vet allt.

När jag gick in på Statoil pep det två gånger i dörren. Det ska bara pipa en gång. En gång för varje männsika. När jag kom pep det två gånger.
Tvivlade man innan så vet man då.

Man kan bli överstimulerad av IVF-behandlingen. Även nu efter avslutad behandling så kan hormonet från sprutorna leva High Chaprral i kroppen och orsaka stora blåsor där inne i magen och vätska i buken som till och med kan sippra upp i bröstkorgen. Då you kan die .
Man ska hålla koll på sig själv, vara uppmärksam för tecken på överstimulering så att man plötsligt inte bara vaknar en dag och hittar sig själv alldeles död.

Så det är vad jag gör. Håller koll på mig själv alltså. Jag är väldigt nära ett tillstånd av spyor. Jag håller spyorna på rätt sida av kroppen med hjälp av en påse godis. Det vet ju alla, att godis är svaret. Jag har köpt blåbärssoppa också. Vi har hyrt en film. Vi ska glömma oron i en timme och titta på filmen.
Dom är fortfarande två som lever tills motsatsen bevisas.

Det har gått över styr det här. Jag kan inte ha mina kläder längre.
Tack för leggings. Det måste ha varit en tjockis som kom på den FANTASTISKA uppfinningen. Kläder med resår i midjan är en förutsättning om jag över huvud taget ska kunna andas.
Och dåren jag lev er ihop med då. Han, som är vältränad och som inte har behövt genomgå en hormonbehandling, han har det lätt för sig. Det aset.

För en stund sedan stod jag framför spegeln i jeans och topp och insåg att nej, det här gå verkligen inte. Irriterad blev jag. Pissed.

Jag: Satans jävlar! Jag kan inte ha mina kläder längre, jag har gått upp tio kilo!
D: Har du gått upp tio kilo?
Jag: MEN NEJ, DIN IDIOT! JAG SA SÅ FÖR ATT MARKERA ATT JAG HAR GÅTT UPP MASSOR! HUR KAN DU ENS FRÅGA OM JAG HAR GÅTT UPP TIO KILO? HUR KAN DU ENS ÖVERVÄGA OM DET ÄR SANT?!
D: Nä, alltså. Precis. Ok. Liksom. Alltså. För jag tänkte säga att det inte märks.

När hunden (med den jättelilla hjärnan), har spytt på köksgolvet och försöker dölja sitt misstag genom att äta upp kräkset igen så lyckas hon bättre med att röja undan det uppenbara än vad D gör när han har pratat för mycket.

Det var Valborg igår. I Uppsala betyder det kollektiv sillunch och praktfylla.
40.000 studenter drabbas av nåt slags frispel och går helt jävla bananas när det närmar sig slutet av april. Festernas fest. Vi rutinerade infödingar vet att man ska hålla sig på avstånd, man blir så lätt nerspydd annars. Eller, alltså, för att klara av det där måste man supa ner sig och jag är nykterist så jag håller mig på min kant.

Jag var så trött igår. Så slut. Det var en del spänningar som började släppa, en del mediciner som lämnar kroppen, en del ny oro som klamrade sig fast. Jag sov, och sov, och sov.
När jag inte sov googlade jag som ett hysteriskt fruntimmer. Sökte fakta om värk i äggstockar och IVF. Allt verkar vara i sin ordning. Än så länge kanske dom trivs. 
Båda två. Två. TVÅ. T V Å!

Från början har jag varit lättad över att vetenskapen har kommit längre nu än för tio, femton, tjugo år sedan när man langade tillbaks alla ägg man fick tag i och folk födde femlingar och trillingar som om det inte fanns någon morgondag. Jag har varit mycket glad och tacksam över att våra läkare inte tar så lätt på det här med tvillinggraviditeter. För det är en risk, det är ingen helt okomplicerad sak och av den anledning snålar man med äggen. Oftast. Jag var inte speciellt intresserad av några tvillingar, tvärtom. Vilken jävla skräck. Två av samma som härjar, skriker och skiter. Nej, tack.

Men nu. Nu, nu, nu, nu.
ÖVERLEV FÖR HELVETE! Stanna hos mig, annars går jag sönder.
Det är mot oddsen att båda ska överleva, det är långt ifrån säkert att en gör det. Som sagt.
Blir det ingen bebis alls så kommer vi att kravla runt i sorgens djupa helvete under en lång tid.
Blir det en bebis, så kommer vi att sörja den som inte fick bli. För just nu, precis just nu är båda våra älsklingar och levande tills motsatsen bevisas.