Tjockman. Del tre
Tack för leggings. Det måste ha varit en tjockis som kom på den FANTASTISKA uppfinningen. Kläder med resår i midjan är en förutsättning om jag över huvud taget ska kunna andas.
Och dåren jag lev er ihop med då. Han, som är vältränad och som inte har behövt genomgå en hormonbehandling, han har det lätt för sig. Det aset.
För en stund sedan stod jag framför spegeln i jeans och topp och insåg att nej, det här gå verkligen inte. Irriterad blev jag. Pissed.
Jag: Satans jävlar! Jag kan inte ha mina kläder längre, jag har gått upp tio kilo!
D: Har du gått upp tio kilo?
Jag: MEN NEJ, DIN IDIOT! JAG SA SÅ FÖR ATT MARKERA ATT JAG HAR GÅTT UPP MASSOR! HUR KAN DU ENS FRÅGA OM JAG HAR GÅTT UPP TIO KILO? HUR KAN DU ENS ÖVERVÄGA OM DET ÄR SANT?!
D: Nä, alltså. Precis. Ok. Liksom. Alltså. För jag tänkte säga att det inte märks.
När hunden (med den jättelilla hjärnan), har spytt på köksgolvet och försöker dölja sitt misstag genom att äta upp kräkset igen så lyckas hon bättre med att röja undan det uppenbara än vad D gör när han har pratat för mycket.
åh, jag ville bara tala om att jag håller tummarna för er, så hårt så hårt att de nästan trillar av. även om jag inte känner er eller har den blekaste om vilka ni är.
ps: jag har också tights på mig. tights=ALLTID bästa plagget, jag vill leva i det 24/7.
behöver jag påpeka hur knäpp man blir av hormonbehandlingen? Jag har hört att det kan vara lika tufft som en cancerbehandling i många fall. fast jag vet inte om det är sant. Det jag vet är sant är att jag var nära att ta ut skillsmässa från maken för att jag inte fick ge bort hans ölsklingsbyxor till min bror som inte ens vill ha dom. man kan tända till för det mest märkliga saker. När mina två ägg var tillbaka ruvade jag och min gamla 13 åiga tik i sängen tillsammans. Hon hade inte gått upp i den på flera år men när det var liv i magen hade hon bestämt sog för att hjälpa till eller rättare sagt, jag hade henne klara order om att ge fan i att dö under den här tiden efter som jag inte hade pappat det. 21 dagar efter införandet tittade hon långt på mig, suckade och klev ner. Då visste jag att det var kört. Dagen efter kom mensen den 26 december och deb´n 21 januari var hennes sista dag. Hur tufft som helst kan jag säga. Vi försökte bara en gång eftersom vi var inne på adoption så långt innan. 4 januari började vi och 27 augusti året efter fick vi barnbesked. 15 september var han i vår famn... I efter hand tror jag att det kan vara så att jag inte trots allt var skapt för biologiska barn... jag tror din längtan kommer att få dom att stanna och dessutom är dom så mycket bättre på det här nu ändå , för 8 år sedan. Det är lustigt att läsa allt det här igen. Vi läser högt för varandra och får flashbacks. Grejer vi har föträngt nu när vi har två knoddar och livet leker. Trots sömnlösa nätter snortorkning, konstant leksaksupp-plockning mm. Snart är ni där!! Kram
Jag gick upp 8 kg under min första IVF. På riktigt.
Temper...temper...
Så rart hormonstinn du verkar vara! Kitslig för minsta lilla. D gör bäst i att hålla sig undan och knipa käft ett tag framöver. Håhå jaja (skrockandes) - själv minns jag att jag kastade en stekspade på maken så att flottet yrde, när han påpekade att köttbullarna blivit brända... Låt oss hoppas att du får gå upp åtskilliga kilon under kommande 40 veckor!
Leggings är underbart, UNDERBART!!
Bäjbi, don't worry. Jag har plenty av tältkläder. Det går bra på VV serru. Så du kan få ärva. Jag är en god människa.
Uppmuntrande, underbara människor. Och ni får mig att skratta också, fantastiskt är vad det är.
Jag ska bjuda er på bullar och saft i bersån i sommar. Kom bara förbi.
Jag minns när jag mer eller mindre mordhotade barnafadern in spe, för att han hade oförskämdheten att komma hem utan tomater.
Det slutade med att han - mitt i natten - rusade ner till ett närliggande gatukök och charmade sig till några...
Nu har jag läst upp era berättelser för D. Viktigt att han inser att problemet inte ligger hos mig, utan hos honom och hos alla andra män i världen som inte begriper att man fan i helvete inte kommer hem utan tomater eller kommenterar kötbullarnas status. Och självklart så ger ju vi bort karlns byxor om vi vill det. Inget gnäll om den saken, tack så mycket.
Jag tror att han börjar förstå.
aaaaaaaaaaaw,
Stackars båda två!
ibland tycker jag så synd om män för att de måste leva med oss kvinnor.
Ibland tycker jag att de är idioter och ska dö.
Min gubbe muttrade något om att jag hade gått upp i vikt när jag hade sonen i magen. Det utlöste en störtflod med tårar och när han då försökte trösta mej så förklarade jag för honom att det är ju faktiskt hans fel.
Så det så!
Så moget ...
