När vi grillar oss lite
Men det gör inget att Richard nyss har slutat på dagis, killen är ett smartass. Han typ torkade sig i arslet med högskoleprovet här om sistens. Han förstår saker om ekonomi och sånt som ingen annan förstår. När han pratar om sånt kan man nicka och försöka se ut som om man begriper. Men det gör man ju inte. Man bara nickar och tänker att det är ju själva fan att man inte ansträngde sig lite mer när man var 21, så hade man kanske varit lite intelligent nu när man är 26 och i alla fall begripit vad det är det lilla livet talar om.
Richard fick en liten inflyttningspresent av oss. Eftersom han håller på att skapa sig ett eget grabbigt hem för första gången och eftersom han är 21 och mycket smartare än jag så passade jag på att håna honom som hämnd i presentväg.
Det lilla livet blev så glad över disktrasan att vi fick låsa ut honom på balkongen en stund tills han hade lugnat ner sig.
Dom bjöd på grillning, det lilla livet och Fia. (En parantes här bara. Innan vi anlände skickade Fia ett sms och frågade vad jag och mina inneboende ville dricka under kvällen. Jag och mina inneboende, det var så hemskt gulligt sagt. Eller så är det bara jag som är blödig av hormoner nu igen.)
Och eftersom jag är en sexistisk fan anser jag att männen ska flockas runt grillen som flugor kring en kobajs undertiden som kvinnorna i församlingen dricker vin och alkoholfri cider, talar om livet och sånt.
Men inte här inte, NÄHÄ då.
När Fia grabbade tag i grillspett, fyllda champinjoner (receptet har hon snott av dig pappa, det lever än), majskolvar och bira så satt D och Richard kvar på balkongen och fnittrade åt intefanvetjag.
När vi hade påbörjat grillningen fick vi säga till damerna på balkongen att komma ut med dukningen och tillbehören. Det gjorde dom. Sen satte dom sig genast ner i gräset och vilade igen.
Notera att Denize inte vill bli kall om snippan.
Vi grillar och har det trevligt. Solen värmer, vi pratar om framtiden. Fia och hennes flickvän lovar att vara barnvakter jätteofta om det blir bebisar. Min flickvän och jag sitter och njuter av tanken på att vi kanske, kanske håller på att föröka oss. Jag dricker min alkoholfria äppelcider och vi står tätt, tätt, kramas, klappar. En sån kväll när livet är väldigt lätt att leva. När man är lycklig och tacksam.
Så kommer Allan Ballan, the neighbour.
Richard har köpt en grill som vi använder oss av. Föreningen har en fet grill. En stationär grill för äkta grillare. Där ska Allan Ballan grilla. Han säger till oss att inte låta honom störa, han ska bara grilla på köttet och sedan kuta upp till frugan och äta i lägenheten.
Undertiden som glöden i vår grill dör och vi har fått en lektion i köttgrillning av Allan Ballan så börjar Allan Ballns glöd att glöda som om det hela vore en reklamfilm. Han har förkläde, grilltång av rätt märke, grillvante av silikon (man kan ta upp kolet med händerna om man har handsken på sig. Jodå, han demonstrerade saken ordentligt), han har en whisky intill grillen, öl i flaska. Låt oss milt sagt säga att han hade allt han, Allan Ballan.
Mest av allt hade han ju glöd, och det hade inte vi.
Allan Ballan traskade upp och hämtade nånting. Vi ville sätta en brandsläckare i hans grill undertiden, men det gjorde vi ju inte. Vi bara glodde med avundsjuka blickar.
Men mat blev det, och god var den. Jättegod! Och sällskapet var ju oslagbart.
Vi skulle spela kubb, men vi satt och tjattrade tills solen var långt borta och det blev för kallt för kubb.
Så det blev Alias inne istället. Vi spelar alltid Alias när vi träffas. Jag och D vinner varje gång. Fia och Richard blir lite mer frustrerade för varje förlust. Vi skriker mycket när vi spelar Alias. Skriker och skrattar hysteriskt. Richard fuskar sådär som barn brukar göra. Jag spelade in en film som bevis men Fia har hotat med att mörda mig om jag lägger ut den så jag törs inte.
Efter tredje förlusten började Richard att blanda groggar i hopp om bot och bättring.
Men, det hjälpte ju såklart inte.
Och tre gånger rev jag en tavla som Richard har i köket. TRE gånger. Hur tjockskallig är man inte om man som fullt nykter lyckas tjonga ner en tavla, PANG i bordet bara genom att vrida lite på skallen.
Duktig idiot.
Richard sa att jag fick riva ner tavlan hur mycket jag ville för den kostade bara hundra spänn och agerar utfyllnad. Så nästa helg ska jag kanske åka dit och riva den jäveln igen.
Så gick det till.
Eller var det kanske nåt mer ni ville veta nu när jag i alla fall fläker ut mitt liv och alla jag känner i Uppsalas näst största blogg?
Tack för det, att ni gör den så stor! Storleken har ingen betydelse, men hellre i överkant än i underkant, som vi flickor brukar säga när ni pojkar inte hör.
..."Uppsalas näst största blogg..." Kom inte och säg att den där jävla krondåren fortfarande är igång därborta?
Och så får man tacka för inlägget. Betydligt mer händelserikt än att måla en lekstuga 24/7, så det är kul att se att normala människor har ett socialt liv.
Du är ju bara såååå härlig!!!:)
Skrattar och ler åt ditt underbara sätt att så beskrivande sätta ihop ord efter ord och bilda meningar som får mig att rysa! Sitter dessutom och inser att jag (gamla människa) är oerhört avundsjuk på "det lilla livet" och hans flickvän som får tillbringa en sådan magisk kväll tillsammans med dig och din konstapel. Är du hälften så rolig och underhållande på riktigt som du är i bloggen, så måste ju sällskapet ha konstanta skrattkramper! Av alla människor jag önskar fick bli mamma å det snaraste så ligger du definitivt på min Topp 3! Må gott och fortsätt dela med dig, vi är såååå många som sitter ute i landet och håller tummar och tår för dig och dina "inneboende"! /NinaPX
Mona:
Vad i HELVETE är det där för lekstuga som aldrig blir färdigålad?! Hur stor kan en lekstuga vara och fortfarande få kallas lekstuga, va?
Tizzie:
Tack så mycket. Det är säkert du också.
Nina:
Å herregud så mycket beröm! Jag rodnar, på riktigt. Och kan ödmjukast påpeka att jag är betydligt roligare irl än i bloggform. Jag är en skitkul människa, jag.
Hahahahahahaha mycket roligt!
Du skriver så himla härligt!
Haha!
Ha ha...fan va underbar du är Linda!
Skyll dig själv när du undrar om vi vill veta något mer... Jag undrar om ni inte fick någon efterrätt? Man kan ju inte bli bortbjuden och gå hem utan efterrätt i magen. Det är ju nästan det bästa.
Kram
Ps. Har förresten bytt bloggadress.ds
Låter som en kul helg minsann!
Vi grillade också medan en granne brände sitt kött på den stationära. Hur kul som helst.
En annan granne som vi grillade tillsammans med fick låna Ipren dagen efter. Förstår inte det...
Vi sjöng ju bara Taube på nattkröken.
Härlig kväll...trots att du inte fick slakta dem i kubb!
Jag är så glad över att det blev så lyckat, det behövde ni båda två, efter de här veckorna!
Annica:
Jo, det gick tydligen utan efterrätt. Kom jag på nu när du frågade. Vi åt mat i tre omgångar. Sen satt vi kvar tills solen gick ner utan en tanke på efterrätt. När vi gick in började käkarna bearbeta snacksen.
Märkligt. Det gick en hel lördag utan att JAG tänkte på efterrätt.
på pricken som det är! Enda skillnaden är att här kallar maken mig militant vagina... visst är det gulligt
annan:
Hahaha! Betyder det att du inte äter kött med vaginan?
Och du, jag hittar fortfarande inte dig på FB, ni är för många med samma namn och låsta presentationer.
Men du är ju för rolig! De få gånger jag fastnar för en blogg så är jag lika förundrad varje gång hur man kan engagera sig i någon man inte känner överhuvudtaget. Din blogg är en av två jag följer och jag skrattar varje dag. Kram på dig!
Jag hade fingrat på Alias ett bra tag men slog slag i saken och köpte ett eget ex efter ditt förra inlägg om ett parti med Fia och hennes flickvän. Så vi bjöd hem vännerna och spelade...Numera bär jag smeknamnet "Iller på speed"
M:
Jag är också förundrad över att 1000 pers om dagen läser här, de går över mitt lilla förstånd. Men välkommna är ni ju.
lisa:
Men visst är det roligt? Fia och Richard är oslagbart roliga som lagspelare efter 6 öl och många förluster.
Alias?
Alias!
http://www.dittpris.se/?cid=25&gid=370&sid=1755&pid=280330
Fast jag förväntar ju mig nu att få receptet på de berömda (?) fyllda champinjonerna?
Åh L.
Du skriver dig rakt genom alla barriärer och försvars-staket och efter att ha gått igenom alla dina inlägg är du lika verkligt deltagande i mitt liv som sopjosen, soleksemen och sambo-snarken. Jag gråter, gråter, skrattar och ser ut som en svullen Alice Cooper-wannabe i en blomstrande psykos. Antagligen är det en kombo av uteblivet eget liv och ditt sjuktsjuktsjukt bra skrivande som gör att jag kommer på mig själv med att uppmana sambon att köra snabbare hem under förevändningen att "jag måste kolla hur det gått för L, du vet hon ska ju återförenas med sina ägg idag?!" Det är först när han kastar den där mycket-bekymrad-för-min-psykiska-hälsa-blicken som jag kommer på mig själv att jag pratar om en Mollgan!
Vi har också lekt med killen i korvluckan och idag är det bara en månad tills innandufanns blir efterdukom för oss.
Egentligen tror jag att jag vill säga tack. Tack.
Och så sjuktsjuktsjukt mycket menar jag det. Du behövs så jävla mycket. När jag började med de första hormonerna letade jag efter någon som liksom förstod. Kanske någon som kunde uttrycka det jag fick intryckt men inte orkade trycka ut. Med humor och i balans mellan distans och närhet men utan att förtränga det allvarsamma. Jag fann trådar på Familjeliv där alla hette Zmurf-liza eller Lillhöniz och de znackade om alltså typ kan min son typ bli bög om jag typ låter honom typ leka med en spis? Det var ensamt!
Så. Alltså blablabla...haha...det var tack jag skulle säga. Hormonstinn och sprängfylld av älska-livet-och-tala-om-för-alla-att-de-är-bra-behov.
Heja dig, D och äggen!
/ N.
zio:
Det är inget invecklat. Det är bara smaksatt färskost i champinjonhattarna. Smakar ljuvligt.
Så, ja, recept var ju kanske att överdriva det hela.
N:
Å herregud! Tack så hjärtligt, vad helt otroligt jättefint av dig. Jag är mycket stolt och glad över dom orden. Tack!
Så det är så här det känns. Att vara offentlig blogg-kommentatorska. Hur trevligt som helst, känner mig modig i nivå med han som målade huvudet blått och stred-red över fälten.
Det var förresten sambon som visade dig. Han följde dig förut, innan du fanns på innandufanns. Fast det var innan jag visste att du fanns och trodde att bloggvärlden var förenad med pubertala modeslavinnor, datajobbande teknikfreaks och svettiga träningsmuppar med förbrännings-statistikintresse.
Sen läste han högt för mig en sen gråtkväll från inlägget där ni varit och lagt in de två små och avbröt abrupt min uppmärksamhetskrävande självömkans-session med att tvinga mig ut i ajaj-min-mage-jag-får-inte-luft-garv.
Och nu är du helt av-Mollganiserad. Du finns paw rikhtigt. Tjuhu!
N:
Nu rodnar jag igen. har precis haft högläsning av kommentaren för D. Jag tror att han blev lite avis. Tack!
