I hormonkossans spår
Jag har sovit med öppna fönster några nätter. Det känns som att sova naken utomhus. Jag tycker att det är mycket skönt.
D och hunden håller inte med men vågar inte klaga för då smäller det.
Nu rinner det så mycket snor ur hunden att jag helt enkelt börjar oroa mig för att hon ska bli uttorkad. Hon pallar inte trycket, den veklingen. Hon är den första i familjen som kanske dör av det här.
Hunden liksom. Jag trodde att det skulle bli jag.
Amenfyfan, stackars, stackars.
Du kanske ska ta och investera i lite kylklampar och bädda säng i badkaret några månader framöver...
Det är fan inte mer än rätt att alla lider lite.
Den som inte kakan baka, inte kakan smaka. Liksom.
Dom där två jag lever ihop med kan inte förvänta sig att det hela ska vara smärtfritt för dom, och sen bara kommer det en liten nykläckt bebis att pussa på.
Nej.
ALLA ska lida. Jag lever efter det just nu kan man säga.
Tröstklapp till dåggen.
Oj, vad kul att du börjat blogga igen! Jag gillade din förra blogg skarpt och ser fram emot att få läsa den nya.
Naw ... skicka hit hunden :) Så kan du och D koncentrera er på det viktiga. Så kan jag och hunden mysa ihop i min säng. Med stängda fönster. Även om jag i ärlighetens namn känner av den Riktiga klimakterieperioden. Den kommer den kommer. Jag är vuxen nu.
Aaaaaaw, nämen stackars hunden :)
Du skriver jävligt bra tjejen :D nu är du med på min (mycket korta) bloggrunda, och jag hejar på dig :)
+ att jag är supernyfiken på din gamla blogg.
Det ÄR du! :D Misstänkte det i de första inläggen men var inte säker, men nu är jag det :]
Lycka till och hoppas att allting går bra för er :]
